När vi flyttade hit till landet skaffade vi en hel del djur – bland annat gäss. Vi köpte några små gässlingar som blivit framkläckta i en maskin och som aldrig haft en mamma. När dom kom hit blev jag mamman – mina stövlar eller skor var deras trygghet till att börja med. De följde i mina fotsteg överallt där jag gick, tala om lojalt följarskap. Gässlingarna växte och frodades men visste inte hur de skulle simma. Vi hade skapat en hel damm åt dem men de tvärvände så fort de kom ner till vattnet. Gäss skall inte vara rädda för vatten – det är deras element, så hur skulle jag lära dem simma? Gränsen för mitt mödraskap gick vid dammen för i den ville inte jag plaska. Vi beslöt oss för att ta till "milt våld” för ungarnas bästa. Det skulle kunna komma att gälla “räddning” i dammen eller fångad av räven. Beväpnad med en kratta gick Arne bakom flocken. Från ett helt annat håll kom jag fram till dammens andra sida. Vid åsynen av mej uppstod en förtvivlad frustration bland de små gässlingarna. Hur skulle de komma över till mig? De tvärvände när de såg vattnet och pep av förskräckelse. Arne pressade dem mot vattenbrynet och en av dem trillade i – och upptäckte att han flöt! Lite förskräckt började han simma runt och efter några minuter började han dyka, han guppade som en kork på vattnet. Fler och fler motade Arne ner, pipande fortsatte, men till slut hade alla upptäckt vad den förste hade kommit på. Vattnet var härligt – ytan bar – de dök, flaxade och simmade på av hjärtans lust. De kunde utexaminerats som riktiga gäss!
En lugn och stilla vårkväll vid dammen med gässlingarna, som lärde sig simma.
Suzan, Mathilda, Gunnel, Emelie 1990
Vi hade som vana att ge alla våra djur namn efter vänner från Göteborg. Det blev lite av en status att vara upphov till ett namn på våra djur. Man blev liksom gudfar eller gudmor… En av de vackraste gässen var den ståtliga Herbert som hade en maka som hette Klara. (Efter Herbert och Klara Mattsson i Göteborg) Klara ruvade fram två ägg på helt naturligt sätt och nu ville jag se hur en gås lärde sin avkomma att simma.
När den lilla gässlingen kläckts och precis torkat upp och bara var en några timmar gammal dunig liten boll, skred Herbert in i handlingen, tog med den lilla bollen till dammen och simmade ut. Från allra första stund fick den lära sig vad vatten var. Som en stor atlantångare låg Herbert i vattnet medan ungen, likt en liten bogserbåt från en Disneyfilm, upptäckte vattenvärlden runt omkring sig. Så flöt de runt nån timme. Katastrofen kom då de skulle gå upp – för Herbert hade valt fel sida. Den fungerade för en gås med stora vingar men den var brant och omöjlig för en nyfödd gässling. Man säger att vi inte ska förmänskliga djur men det var en klart orolig pappa som hamnat i en situation han inte behärskade. “Farmor” Gunnel fick hjälpa till med en pinne, ungen kom upp.
Ett PS – Herbert vaktade mej trognare än en hund. Han bet alla andra – men aldrig mej. Han till o med nopprade mej på hakan så där lite gulligt som djur kan göra. Jag var och förblev tryggheten i hans liv och han återgäldade det med en 100 % lojalitet.
När de första gässen, dvs. Herbert, Klara och alla deras syskon var i de äldre gäss-tonåren var de trogna gäster vid grillplatsen. Vid den här tiden hade Herbert inte påbörjat sin karriär som min livvakt utan var lika beskedlig och snackeglad som gruppen i övrigt.
Fr.v. Arne, Julie, Jenny, Yvonne, Jörgen, Jill, Gunnel med dragspel och ett antal gäss. 1990
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar