träffar jag mina kusiner på min pappas sida för en lunch på 4.våningen i Örebro. Det var spännande att se hur alla, som jag minns som “barn”, numera är gott och väl 60+ med ett helt liv bakom sig. Det enda vi från början har gemensamt är Hulda och Frans – dvs. farmor och farfar som jag just nu är i färd att skriva en bok om. Farfar var en mycket tystlåten man, som aldrig pratade i onödan och jag hade vissa farhågor att den egenskapen skulle ha gått i arv, om inte till mej och bror Lennart så till mina kusiner, så att det skulle bli en tyst sammankomst då vi faktiskt inte kände varandra särskilt väl.Det berättas, att när farfar fick besök av sina två bröder så satt de tysta och hummade i flera timmar inne i finrummet, varvid min mycket mer talförda farmor bröt in i konversation med kommentaren “värst va i pratar pöjkar!” När de levererat en mening av vikt, var det tid för lång eftertanke innan nästa replik gled ut i rummet. Lyckligtvis var det ingen som helst brist på tal när vi berättade minnen och visade bilder.
Men mina kusiner hade anammat en annan av farfars egenskaper visade det sig. Farfar var oerhört noga med tid och kom inte försent till ett arbete eller en överenskommelse en enda gång under sitt 86 åriga liv. En verklig prestation, som det till och med finns lite lustiga historier om. Och att vara noga med tiden – visade sig ha gått i arv till flera av mina kusiner.
Sittande längst fram: farfar Frans, farmor Hulda, Harry (min pappa). Stående från vänster: Artur, Herbert och Sven.
Så här ser vi kusiner ut idag 2010
Från vänster Lennart och Gunnel (Harrys barn) Raymond o Lennart ( Arthurs barn), Frank o Reiné samt Birgitta framför Lennart, (Herberts barn.) Sittande är respektive makar. Från vänster Arne Hedberg, Lisbeth Gustafsson, Carina Gustafsson, Barbro Grenehed och Ingegerd Grenehed. Bror Lennarts Yvonne var barnvakt och ingen av Svens Gustafsons barn var med här. En utförligare presentation hoppas jag få med i boken jag skriver på. Skriver gör också Julie som håller på att dokumentera sina svenska linjer för att alla de, som numera har rötter i USA inte skall förlora kontakten med sitt arv.
Detaljförstorade kusiner
En minnesvärd träff den 3 september 2010
Alltså! Det här är ju fenomenalt bra initiativ du tagit,Gunnel. T o m jag som inte är nära släkting tycker det är spännande att bli bekant med dina. Vilken familjekulturgärning det här är och blir för framtiden!
SvaraRadera