Det fantastiska har hänt! Efter 5 månader med snö kommer bara marken fram och det finns hopp om en vår i år också. Det har stundtals varit bedövande vackert med den gnistrande snön – men nu får
det vara nog. Det tycker den gamla traktorn också och startade på första kicken då Arne testade den. När jag tittar ut mot Västmanland på andra sidan ån är de stora fälten där snöfria för tredje gången, där har solen kommit åt men vad hjälper det när det plötsligt rasar ner 20 cm ny snö. Idag var det 12+ på skuggsidan. Jubel i busken alltså dvs fåglarna vårdrillar.
Innan vi flyttade hit och bara använde platsen som en sommarstuga, var vintern här ute ett okänt kapitel. Jag tyckte aldrig det var roligt att åka hit. Eftersom det var för mycket snö på skogssluttningen fick jag hålla mig till skidåkning på slät mark och det var inte spännande. Inte heller kunde jag åka brädlapp. På den tiden fanns inga tefat utan man tog en kartongbit/brädlapp och satt på. Under lyckliga omständigheter kanske man v ar ägare till bobb med ratt och den var kul om det fanns en ordentlig backe. Dessutom var det rått och kallt inomhus och fullt med möss. När tyskarna invaderade Norge, flyttade pappa ut oss hit pö landet, för man var rädd för att de tyska trupperna skulle komma in i Sverige också. Då bodde vi här några månader. Som väl var fanns min kamrat Inga nere i Annelund men jag minns inte tiden som angenäm. Det var ett sommarparadis men ett vinterfängelse.
De enda vinterbilderna jag har som vuxen är från ett söndagsbesök på landet 1956. Jag är nitton och har en lejongul skiddräkt och gummistövlar (!), mamma har en svart vid fårskinnsjacka, skidbyxor och pjäxor. Det är varmt och skönt och snön är på väg att smälta – precis som idag. Lennart och jag ser faktiskt ut att vara kompisar och jag minns att mamma och jag hade en riktigt trevlig pratstund då vi gick över ängarna för att komma med tåget. Mamma ska fylla 50 nästa år – hon är lika gammal som Erica idag – jag har börjat brevväxla med Arne, livet leker.
Pappa brukade däremot åka hit varje år och sköta om sina äppleträd i november. 1961 var han här och eldade på ordentligt inne i den gamla kaminen för att kunna gå in och värma sig och äta av matsäcken han hade med sig, när han var färdig med träden. Han tittar ner mot huset och tycker att det ligger en grå dimma i rummet. Så mycket borde det inte ryka in. Han går ner, öppnar dörren och “poff”! På några minuter var hela huset övertänt. Det var en mycket chockad Harry som ringde brandkåren – men det fanns inget att göra. Hans älskade sommartorp, byggt 1853, var borta. Mössen hade härjat fritt och ätit upp murbruket i skorstensstocken, något ingen visste något om, då dessa delar täckts med tapet. Det var bara för elden att glufsa i sig det brännbara materialet. Ytterväggarna, de över hundra år gamla stockarna stod kvar, men inredning och tak var borta.
Mamma hade tröttnat på det primitiva huset. Hon talade om att sälja. Så blev det inte – Harry byggde upp huset över den gamla grunden, det blev modernt och Märta tyckte det blev fint och flyttade in igen. Tack och lov för det annars hade vi inte upplevt våra underbara vuxna somrar här med barn och barnbarn.
Du får historien att bli levande och ger mervärde med bakgrunden till att vi byggde här i stället för att skaffa oss ett mycket större ställe för mindre peng. Men så vi har trivts här! Skall tacka svärfar Harry för hans framsynthet i att etablera sig i Ervalla.
SvaraRaderaFortsätt Gunnel. Jag väntar på nästa blogginlägg.
Lennart skrev: Du kanske känner till detta men om inte - there is more to the story.Mamma var hjärtinnerligt trött på det tungstädade Ervalla och ville flytta till ett eget hem. Hon hade försökt att få pappa att sälja stugan för att använda pengarna till insats till ett eget hem men det gick inte. Pappa hade alltid någon ursäkt. Men de hade gått så långt att de hade tittat på några hus.
SvaraRaderaSå brann huset. Pappa var verkligen chockad och nu fanns möjligheten att sälja och köpa det egna huset. Pappa var så nedslagen att han inte tänkte på att stanna. Mammas plan var att ta pengarna från försäkringen, inte bygga upp huset, utan satsa dom på ett Eget hem och bara överge platsen i Ervalla, sälja marken till någon som ville bygga nytt.
Pappa sade varken ja eller nej men det viktiga var att han inte sade nej.
Men se det gick inte. Enligt försäkringsvillkoren kunde inte pengarna betalas ut kontant utan bara som ersättning till en byggare. Så huset var tvunget att byggas upp igen. Som du vet blev det klart till senvåren när det är som vackrast och när mamma såg det nya fina huset tog det inte mycket övertalseförmåga från pappa att de skulle behålla stugan och så blev det.
Annica mejlade:Vad kul att se modet från ,mitten 50-talet. Jo nog är det skönt att se tofsar av gräsmattorna och äntligen höra gallskrikande talgoxar.Det har varit en hård vinter. Det ser jag på min praktik, folk är helt utmattade. Nu beställer vi varmt framtill oktober.Jag minns mycket väl när Ervalla brann ner,nåt värre än eld kan jag inte tänka mej. När vi byggde här så var det en gammal tant som sa till mej
SvaraRaderaatt man alltid skall plantera en äkta fläder för att skydda gården från eld. Det gjorde vi och den vårdar vi ömt + att den skänker oss god saft varje år.