ÖMSA SKINN OCH HUS

Att ömsa skinn är en finurlig process, som ormar är expert på. De kränger av sig det gamla skinnet med ögonhålor och allt och kommer ut snygga och propra om än något utmattade av skeendet.

Något liknande händer när jag byter bostad. När vi flyttade hit till Rallarrosen (1989) fick vi ett helt nytt liv – som mitt uppe i ett verksamt arbetstempo ändå förde med sig ett lugn som bara naturen kan ge – plus att vi levde ganska isolerade. Men det var precis vad vi ville då. Och vi kunde känna på hur det var att vara självförsörjande med våra får, grisar, gäss, ankor och höns, träd på rot och en källa med det allra klaraste vatten. Plus ån med simbassäng. Arne reste visserligen ständigt runt i Norden, så jag fick utfordra djuren själv, vara sekreterare några timmar men det gick som på räls. När Arne kom hem satte han upp stängsel eller sågade ner träd i vår hage och det gick också som på räls med starka ryggar och knän. Det syns i bildcollaget hur vår arbetsfördelning var. Utmärkt tyckte jag, som aldrig pläderat för 50/50

 

Vi flyttade hit från en underbar tomt med ett litet hus invid en sjöstrand lite över en mil från Göteborg - Öjersjö. Kalasläge, sommarstuga känsla, stora tomter, torrtoa och en egen badvik. Helt underbara år – men så stadsplanerades området – avloppen gjorde efterlängtad entré och tomterna delades så mycket det gick. Idag finns det rödljus på den slingrande lilla landsvägen, som naturligtvis blivit väldigt trafikerad sedan vi flyttade. Tack och lov för flytten, för idyllen finns inte längre. Det är en sovstad med hög inbrottsfaktor, fullproppad med stora villor på minima tomter. Man bor som på en serveringsbricka med full insyn från alla håll.

 

 

 

 

 

 

Hela vårt liv har vi ömsat skinn så att säga, alltifrån att bo mitt i Göteborg (Nilssonsberg) med utsikt mot Slottskogen och med fönstren nedsmetade av stadstrafikens ständiga avgaser (märktes bara då vi tvättade fönster) och tyckte det var livet att vara citymänniska i våra barns mest aktiva tonår, till att testa Högsbo, Kortedala, Tahult och Bohus.

Morfar Gustaf, var byggmästare i Karlskoga och byggde ”sekelskifteshus” som jag skulle ha dreglat över för 25 år sedan. Men hans verksamhet bar sig inte ekonomiskt i efterkrigstiden utan han fick sälja och flytta till ett hus på Skranta, som inte hade något av sekelskiftescharmen men det var där mormor Axelina startade sin ”lunchrestaurang” och räddade ekonomin och blev välkänd för sin verkligt goda mat. Ungkarlarna stod i kö för att få en prenumeration vid hennes bord. Det var grädde och smör, runt och gott och rikligt. Pengarna strömmade in. Hon hade verkligen ömsat skinn och blivit framgångsrik.

T.h. Skranta i modern tappning. Gustaf och Axelina bodde på övervåningen och till att börja med bodde sonen Sven (med Ulla Annica och Suzanne) på nedre botten.

 

 

  Farfar Frans var sedan ungdomsåren betrodd rättare och förman på Blombergs säteri på Kinnekulle och därför fick han arrendera en stor bondgård, 3 rum och kök plus alla uthus och över 40 tunnland jord, något mycket förmånligt för en jordlös familj på den tiden. Pappa Harry skrev att det ansågs som mycket stort och att de bodde bra! Men arbetsbördan var stor för att klara arrendet. Så en dag kom tiden när Frans och Hulda ville trappa ner och så blev det ett litet torp ”Martorp”, sovkammare, finrum och kök  med järnspis, vattentunna för dricksvatten och toa på gården. Torpet låg högt ovanför en bäck där grevens foreller höll till och där INGEN fick dra en endaste liten löja. Men där fanns en snickarbod och farfar var en mycket duktig snickare. Där fanns också hönshus för farmor och med detta var de mer än nöjda.

 

Lilla torpet och dess läge.

Nu ska vi också flytta - in till stan – bort från friheten på land – men också bort från snöskottning, husmålning och allt det där Arne måste tänka på för att hålla huset i trim. Jag trimmar bara mina släktforskningsuppdrag, pjäsmanus och familjehistorier. Får jag ett skrivbord med utsikt är jag nöjd. Men som Rallarrosen kan ingenting bli  - men de gamla ormarna behöver ömsa skinn igen men också komma ut och gotta sig i skuggan och det kan vi göra i Lennart lilla hus, som står tomt för det mesta, som har en härlig syrenberså som pappa Harry så förutseende lät växa upp för att ge skugga åt det solbelysta huset.. Fläkt, vila och sommarminnen.

Vår adress i Örebro? Vi har ingen ännu.

 

Avslutar med gullvivor från Martorp, “räddade” av kusin Frank Grenehed.