Lyckan i att ha haft två favorit “Sven”.

När jag gick i skolan upptäckte jag att jag levde under lite speciella förhållanden. Min morfar och farfar, mormor och farmor, alla fastrar och farbröder, mostrar och morbröder levde och var friska. Jag var ensam om den lyxen i min klass. Och jag hade två superhjältar bland mor-och farbröderna och båda hette SVEN,  båda var mamma och pappas yngsta syskon. Nu måste jag i sanningens namn säga att allesammans i släkten var bra men de här - “farbror Sven och morbror Sven” – gillade jag utan reservationer alldeles speciellt mycket.

Morbror Sven (mammas bror) var inte bara en riktig snygging, han var dessutom väldigt rolig. Han avled  så sent som 2004 – 83 år gammal. Han förblev min favorit ända till dess. Han var gift först med Margareta men skiljde sig, senare med Ulla. Hon var något av det vackraste jag hade sett i mitt tioåriga liv. Som en filmstjärna. Hon hade mannekängat och var alltid så snyggt klädd. När jag kom på besök till mormor och morfar visste jag inte hur fort jag skulle komma ner till Ulla (hon och Sven bodde på bottenvåningen i huset). Dom hade en radiogrammofon av senaste modell, som man kunde ladda med ett antal 78 varvs skivor och slippa veva igång och jag fick spela hur mycket musik jag ville.  Sen lånade jag böcker av Ulla – Sigge Starkromaner – som höll mig sysselsatt hela tiden vi var i Karlskoga. Sven var en mångsysslare som vågade sig på backhoppning, tävlade i Monte Carlo-rallyt och hade framgång med alla företag han startade. Det var skillnaden mellan honom och hans pappa Karl Gustaf som bara var framgångsrik ibland och däremellan gjorde ekonomiska störtdykningar. Under kriget jobbade Sven hos bönderna i Ervalla då han hade skördepermission. Det var vid ett sånt tillfälle han räddade livet på mej. (se berättelsen på slutet)

Farbror Sven  (pappas bror) var tio år äldre än morbror Sven och jag träffade honom alltför sällan, för han bodde så långt bort som i Figgeholm nere vid Kalmartrakten och det var LÅNGT borta på den tiden. Han var chaufför till yrket och körde de mest häftiga bilar. Hans arbete tog honom land och rike runt, då och då kom han till Örebro. Det blev stor uppståndelse när han parkerade “sin” stora blänkande Cadillac utanför på gatan. Det var  i en tid när få människor ägde en bil. Sven var också glad och lättsam och ägnade oss barn en hel del tid. Han var pappa Harrys favorit bland bröderna, kanske för att det var en lillebror. Sven brukade spela dragspel när han besökte oss på landet och dragspel var det bästa pappa visste. Det sista jag minns av Sven var att vi hade höjdhoppstävling på landet 1951. Han var gift med Ingbritt, som jag också tyckte var så väldigt söt. Att ha en söt moster och faster som bara var 16 år äldre än jag betydde väldigt mycket. Alla de andra fastrarna och mostrarna var “tanter” men inte Svennarnas fruar, dom ville jag bli lik. Sven var den som dog först i generationen efter far- och morföräldrarna, han blev bara 60 år.

Jag tror att ni barn och barnbarn som läser det här, vet vad det betyder att ha en “farbror/morbror” som retas, skojar, leker och har en glimt i ögat och som får dej att känna att han gillar just dej. Han är en av de få som kan skärpa tonen om det behövs och man tycker fortfarande han är OK. Ville att ni skulle få veta lite om mina släkt”idoler” i farbror/morbror leden.

Sjöjungfru i bubblornas rike (från boken om min barndom)

Gunnel-Viols mamma Märta och hennes morbror Sven var traktens värsta badare. Sven sprang ned mot ån ända från stugan, rusade ut på den gungande bryggan och kastade sig i vattnet med huvudet först. Hack i häl på honom kom Gunnel-Viols mamma, plask och stänk. De brydde sig aldrig om vattentemperaturen – bara att komma först i vattnet. Det såg väldigt enkelt ut och Gunnel-Viol bestämde sig för att bli först en dag även om hon inte kunde simma och inte fick gå ut på bryggan ensam. Kunde dom, kunde hon.

Hennes tillfälle kom då mormor, morfar och morbror Sven var på besök och alla gjorde sig redo för ett dopp och i maklig takt hämtade baddräkter och handdukar. Gunnel-Viol bytte om snabbt som ögat och började springa, hon tyckte själva vinden bar henne ned mot vattnet. Något ropade ”Gunnel-Viol” men det brydde hon sig inte om. Hon skulle vara först. Bassängen gungade knappast då hon sprang de sista stegen och precis som Sven och mamma Märta slängde sig ut i det svarta vattnet.

Hon hade inte en aning om vad de andra brukade göra i vattnet. Hon lät sig bara falla, djupare och djupare och till slut kände hon kall lera mot fötterna. Hon var nere på botten med 3 meter vatten ovanför huvudet. Då började ett makalöst skådespel. Tusen miljoner luftbubblor lösgjorde sig från Gunnel-Viols kropp och steg uppåt. Hon följde luftbubblornas väg med ögonen. Så vackert! Långt däruppe såg hon ljus och dit skulle hon tillbaka, men hur visste hon inte, nu när hon förvandlats till den lilla sjöjungfrun*. Hon kände en sån obeskrivlig lycka av att vara som i sagan och sparkade till med fötterna, som fortfarande inte hunnit bli en fiskstjärt. Hon började stiga uppåt. Plötsligt tog något tag i hennes hår. Prinsen hade hämtat henne. Upprymd bröt hon igenom ytan och frustade: “Jag bara sparka från och så var jag uppe. Jag var som den lilla sjöjungfrun!" Gunnel-Viol drog in luft och med den en massa vatten. Hostan skrällde över bassängen och fortfarande höll något henne i håret och det var ingen prins, bara en mycket arg Sven.

"Gör aldrig om det där", morrade han. "Rena turen att jag såg dig springa ner ensam." "Nu får du inte bada på hela veckan" tjöt mamma och drog på henne badrocken. Gunnel-Viol gick bort till morfar men det blev inget beröm där heller. "Tocken tokig unge, du kunde ju ha drunknat!" Morfar mullrade som åskan. ”Tänk om ågubben tatt dej”, kontrade mormor, som var väl förtrogen med tomtar, och ågubbar. ”Å behållt dej!” ”Ågubben! Han finns inte!” Gunnel-Viol började bli arg. Varför bara skäll och inga berömmande ord om hennes prestation? ”Jag ska säga er att jag va ända ner på botten och där stod jag och var sjöjungfru ett tag och det fanns ingen ågubbe - bara vattenbubblor!”

"Du kan inte simma och kunde ha drunknat om inte Sven dragit upp dig. Hade han inte gjort det, hade du följt med strömmen under vattnet. Under vattnet finns ingen luft och när du vill andas fylls lungorna med vatten och du drunknar!" Med polisiär saklighet förvandlade pappa Harry Gunnel-Viols bedrift till något livsfarligt. ”Du får aldrig göra så mer!”

“Vad  dom skäller”, tänkte Gunnel-Viol. Men dom tusen miljoner vattenbubblorna kunde de inte ta ifrån henne, inte heller att hon varit sjöjungfru. De fanns med henne hela dagen.

Bilderna, av mycket blandad kvalité, visar Sven Hellström och Sven Gustafsson i olika åldrar

---

* När Gunnel var liten fanns HC Andersens berättelse om den lilla sjöjungfrun bara i boken “Den underbara sagovärlden”. Hon älskade dom sagorna. Filmen kom omkring 50 år senare.