“LÅNG OCH TROGEN TJÄNST”i Herrens vingård

 

När jag släktforskar ramlar jag ibland på anteckningar som är guldglimrande därför det visar hur storslagna människor kan vara genom det liv de levt eller den gärning de  gjort. Tänkte dela med mig av lite sådana uppteckningar från familjehistorien och börjar i Karbenning socken i Västman-land där min  8-te farfars/farmors, morfars/mormors far var prästen Nicolaus Brodin och en anfader till mormor Axelina, för övrigt den ende prästen i våra direkta linjer.

 

Riksrådet Bielke på Sahlsta hade i Tyskland funnit “äreborna och konstfärdige”    skräddarmästaren Petter Gulicksson Holmström och anställt honom som hovskräddare. Efter en tid flyttade Petter till Wattholms Bruk i Lena socken i Uppland, där han mötte riksrådets unga husjungfru Anna,  som beskrevs som dygdig, sedesam och väl kunnig i läsandets konst. Att kunna läsa och skriva var inte så vanligt för en kvinna på den tiden. Anna och Petter gift sig och 1663 föddes en flicka som fick namnet Anna efter sin mor. När Anna var 6 år flyttade familjen till Högfors Bruk i Karbenning, Västmanland och där blev så småningom den unga Anna husjungfru hos häradshövdingen Pehr Gyllenhök på Högfors dvs att hon betjänade den fina madam Gyllenhök.

Anna Holmström  beskrivs som “stillsam, saktmodig, flitig, avhållen och älskad”. Kort sagt hade hon alla egenskaper som en ung kvinna borde ha på 1600-talet och därför hade hon många friare. Men den som vann hennes hjärta var den unge informatorn på godset, Nicolaus Brodin.

Han föddes i Bro socken och fick då namnet Nils Eriksson. Hans far Erik var nämndeman och skickade sonen till Västerås Trivialschola, där han lyckades så bra att han 1675 fick fortsätta studera i Uppsala. 1678 anställdes han som informator för häradshövding Gyllenhöks barn vid Högfors Bruk. Ganska omgående upptäckte han den väna husjungfrun Anna, han friade och fick  “ja”. Efter att han prästvigts 1683 i Uppsala tog han namnet Nicolaus Brodin och flyttade tillbaka till Karbenning och gifte sig med sin trolovade Anna. Han blev den första komministern som anställdes mot lön i Karbenning och han blev mycket älskad. Om Nicolaus var omtyckt av församlingsborna så var han en nagel i ögat på sin chef kyrkoherde Prytz i Västerfärnebo. Prytzen var avskydd och känd för att: “inte bara med hårda ord utan med käppen och ibland yxhammaren tukta det motspänstiga färnebofolket”. Därför lyckades han inte manövrera ut Nicolaus till förmån för sin son, som var lika hjärtligt avskydd som fadern.

 

Nicolaus arbetade själv lika hårt på sin lilla gård som hans församlingsbor gjorde på sina och krävde inte den ena förmånen efter den andra. Han delade deras villkor, hjälpte dem fysiskt, lindrade nöden där sådan fanns och var samtidigt en god och förstående själasörjare. Det var en hård tid, ute i Europa pågick Karl den XII krig och många män var utskrivna för strid. I allt vad han gjorde hade han Annas aldrig sviktande stöd. Hon uppfostrade och undervisade nio barn. Nicolaus fick ett långt liv och avled då han var 80 år. Han hade varit karbenningfolkets herde under 47 år. Som änka kom Anna att bo hos äldste sonen Petrus, som blev präst efter fadern. En dag 1748 utbröt en häftig eldsvåda i prästgården. Alla i huset rusade ut och ingenting av inventarierna hade man hunnit få med sig. Anna stod stilla en stund och såg på lågorna, sedan bestämde hon sig för att gå in och försöka rädda sina kläder. Utan dem stod hon fullständigt utblottad. Trots Petrus Brodins uttryckliga varning gick hon in, samtidigt som husets stomme gav vika och hindrade henne från att komma ut igen. Hon omkom i lågorna. I kyrkbokens dödsnotis skrev sonen “hon ville rädda sina kläder och förlorade allt.”

Sonen Petrus Brodin tycks ha varit en verklig kraftkarl och så här beskrivs han 84 år gammal: “Han äger ett muntert sinne och mycken förmåga, brukar icke glasögon, läser grekiska, lagar vägg- och böxsäcksur, rider på svåra skogsvägar, är mycket stark.”  Även hans äktenskap blev lyckligt. Han skriver om sin hustru Eva Maria som dog då hon var 50: “"för sina barn bar hon ut rätta ömt modershjärta, dem att ärligen upptäcka, christligen lära och undervisa, trofast wårda och hjälpa, det kärliga modershjärtat sträckte sig över hennes förmåga. I sin sjukdom var hennes tro om hjälp och förlossning stark. Nu saknad med hjärtats sorg.” Den korta men personligt avslutande kommentaren låter oss ana den djupa sorg han kände.

Nicolaus och sonen Petrus tjänade tillsammans Karbenning socken i 90 år – en “lång och trogen tjänst i Herrens vingård” står det att läsa i boken “Karbenning – en bergslagssocken”.

Min släktlinje fortsätter via Anna Holmströms och Nicolaus Brodins äldsta dotter Maria, äldre syster till ovanstående Petrus. Hon gifte sig med  Isaac Fernstedt, välutbildad “orgelnist”, men senare bruksförvaltare. Om honom sägs:"Föräldrarna lärt honom läsa uti bok och inplantat i honom Gudsfruktan... han har funnit genom qvick natur att älska böcker. Han har warit ärlig, uppriktig, glad med god vilja i allting." .  Att läsa i kyrkoböckerna från slutet av 1600 och genom halva 1700 för Karbenning socken kändes lite speciellt. Jag var ju släkt med skribenterna! Far och son Brodin hade fört noggranna uppteckningar, inte bara med datum utan med personliga kommentarer – vilket en släktforskare är mycket tacksam för. 

Historiska bilder tagna från Google. 1. Husmamsell, 2. Karbenning gamla kyrka 3. Kvinna lär flicka att läsa, samt 4. Stilla stund vid ån med Ralle och Moro.