"EN RIKTIG KÄRNGUBBE”

...kallades Albert Andersson i den artikel Karl­skoga-Tid­ningen skrev om honom med anledning av hans 95 års dag 1938.

Albert är min mormors far, han var född 1843 på Hosjö S­tor­gård i Lilla Malma, Sö­der­man­land, och var av bon­desläk­t. Både på fäder­net och mö­der­net fanns alltsedan början av 1700-talet stora rika går­dar, vil­ka hade gått i arv i släk­ten. Med tiden utsattes de stora hemmanen för krafti­ga ingrepp ge­nom de hem­man­s­klyv­nin­gar som blev nöd­vän­diga i sam­band med arvs­skif­te­n. Då Albert föddes, fanns ingen egendom att ärva och där­för gav han sig iväg från sin fä­derne­gård, för att som nioå­ring bör­ja arbeta hos en moster i Flo­da soc­ken. Men han å­ter­vände till föräldrarna då han var om­kring tjugo år för att hjälpa sin far, som flyttat och blivit gårds­smed i Tax­inge  inte långt från Mäla­ren. På den tiden fanns det en gårdssmedja i snart sagt varje bondehem­man, ty gårdarna var "självförsörjande" också då det gällde redskap. Ef­ter faderns död bar det ut i värl­den igen och Al­bert ar­betade som stata­re på några av de söder­man­l­ändska stor­god­sen. Som fullgod arbe­tare fick han 75 öre om da­gen. Till detta kom så “sta­ten”, dvs lönen i form av mat och logi. Peng­arna räck­te knappt till li­vets uppehälle och någ­ra klä­der hade han tid­vis inte råd att ska­ffa sig. Att inte kun­na skaffa sig klä­der gjo­rde stataren live­gen. Då han skul­le söka ett nytt arbe­te var det nöd­vän­digt att kläderna var både hela och rena. Om han inte hade råd med detta tvin­gades han vara kvar på den gamla ar­bets­plat­sen, hur odräg­liga förhål­landena än var. Även om en del av Alberts ar­betskam­rater blev "­bund­na till sina dödda­gar", vägra­de han att fin­na sig i sys­temet. Han undvek att skul­dsätta sig på bruket. Han svalt och slet tills han fick nog. Då lämnade han sta­tar­längan och kom så små­ning­om till Väs­t­man­land, där han ar­betade som bygg­nadsarbetare och trä­ffa­de den 10 år yngre Ma­tilda Jäderblom – livlig, söt och pratsam - som han gifte sig med. 1897 flyttade han och familjen till Upp­sala där han arbetade som grundläggare och högg sten tillsammans med svärsonen Karl Gustaf Hellström(min morfar).

I Uppsala gjorde han sig känd som en mycket ivrig koo­pera­tör, men an­nars var han inte för organi­serat fac­k­­­före­nings­liv.

 

Barnbarnet Märta(min mamma)"När pappa (Karl Gustaf) sedan flyttade till Karlskoga kom de och häl­sa­de på. De trivdes så bra att deras dotter Elin tyckte att de skulle skaffa sig något så morfar bör­jade arbeta med pappa. Pap­pa, han köpte Lillgården till dem och så rus­tade de upp det fallfärdi­ga torpet. Där fanns två rum och ett litet stör­re kök,en ganska stor fr­ukt­trädgård och så ett grönsaks­land. Jag älskade att vara hos min mormor och morfar! När det blev träligt hemma gick till dom för vi bodde så nära att mormor och mamma signalerade med en handduk i fönstret när det var nåt. "

 

  Längst tv. Albert, två okända, Axelina-mormor, Karl Gustaf-morfar, + Sven + okänd omkr1930

 

Albert fick ett långt liv och var yrkesverksam till åt­tioår­sål­dern, då han måste sluta med de tunga grund­lägg­nings­ar­be­tena. I 71 år hade han arbetat varje dag, helg­dagar och sön­dagar un­dantagna, från tidigt på mor­gonen till sena kväl­len. Han var frisk som en nötkärna. Även om man nu kun­de finna honom på sof­flocket läsande en tid­ning, så var han fort­fa­ran­de i full verksam­het. Han re­noverade det gamla huset. Från att ha varit i det när­mas­te fall­fär­digt, ståtade det nu med gla­sve­randa, nya fönster och takpannor, nyta­petse­rade rum och ordentlig järnspis. Till och med dasset hade fått sig en släng av må­larpenseln. Han f­ort­satte med drä­ne­rings- och röj­nings­arbeten på den egna tomten, som han med åren för­vand­lade till en bör­dig trä­d­gård. Äpplet­rä­den stod som soldater i givakt och på hös­tar­na lys­te äp­ple­na röda. Po­ta­tis­fårorna låg snörrä­ta, vit­kåls­plantorna var knub­biga och stora som fotbol­lar, och kål­röt­ternas kraf­tiga blast för­ut­spådde många härliga mid­da­gar med fläsklägg och rot­mos.

1922 förlorade han sin hustru Mathilda som han varit gift med i 46 lyckliga år. Dotter Elin skrev till honom:"Söta far skall in­te vara or­o­l­ig, en­s­amt blir det men jag skall ta lika väl hand om Er, som någonsin mor gjorde. Go' rådsdagar skall Ni få!" Elin 1922

 

Albert älskade hun­dar. Hun­darna var hans trogna vän­ner, som för­stod utan ord. De passa­de hans tys­tlåtna na­tur. Till hans sto­ra sorg blev en av dem över­körd av en spår­vagn i Uppsa­la.

Albert bodde kvar i Lillgården med Elin och sin hund. Med stort intresse följde han allt som hände i världen, både lokalt och globalt och under hela sitt liv var han en trogen prenumerant på "Uppsala Nya Tidning". I den tidningen kände han sig mest hem­ma, då den åter­speg­lade så mycket av ung­doms­ti­dens min­nen.­ Några gla­sögon hade han aldrig någon använd­ning för, ty hans syn var ut­märkt, liksom hans min­ne. Han älskade att spela "priffe*" och muttrade en hel del om han hamnade på den förlorande sidan. Albert sökte efter en andlig dimen­sion i sitt liv. Han prenu­merera­de på Vakttor­net*, men fann aldrig några tillfredsställande svar på sina livs­frågor. Lugnt och stilla avled han 8 april 1939 i Upp­sala, 96 år och mätt på livet.

 

Jag var bara 3 år då min gammelmorfar dog och har inget minne av honom. Däremot har jag rest i Södermanland och letat upp gården Hosjö, som ursprungligen kom in i släkten via  korpral Lars Stenberg, i tidigt 1700-tal. Enligt jordeboken för  Malma Socken "kiöpte han Hosiö no 2 till skatte efter Kungl Commerscollegiets bref av 7 jun 1725 för 285 daler silver tillika med no 3. Liv reg. grenadjärerna corps comp 3-Hosjö 84.” Och jag har lekt med kusin Bo på Lillgården. I min ägo har jag också Alberts drängkista, som han tillverkad när han gav sig ut i världen för att tjäna dräng.

---

*PRIFFE, kortspel för 4 deltagare ungefär som ”whist”. **VAKTTORNET, tidskrift utgiven av Jehovas Vittnen.