…SJUNG OM STUDENTENS LYCKLIGA DAR…

Ibland blir en tänkt artikel aldrig skriven i sitt rätta sammanhang. När studentfesterna var i full gång första veckan i juni tänkte jag skriva lite om examenstillfällen tidigare i släkten men annat kom i vägen.  Jag har “bara” tagit realexamen, som inte smällde lika högt som en studentexamen men var god nog. Det fanns en stor skillnad då mot nu. Ända fram till 30 minuter före utsläppet visste ingen i gruppen om de hade godkänts. Det gällde också för studentexamen. De sista muntliga tentorna – 4 stycken i lottade ämnen  – gjordes samma förmiddag. Vi hade klarat de skriftliga proven men om vi inte godkändes i den här nervpirrande situationen var det bara att gå ut bakvägen alltmedan släkt och vänner med blommor och plakat stod och väntade utanför “stora entrén”. Idag kommer jag inte ihåg mer än två av mina muntliga ämnen - tyska och biologi – som jag kallsvettig och skärrad klarade riktigt bra och därefter fick springa ut till mina “fans”. En sån lättnad!!

 

Bilden: Med bästa kompisen Kerstin, släkt, vänner och “alla” från NTO som vi umgicks med.Till vänster i lilla bilden ovan syns min morbror Sune, som var en av mina stora supportrar. Det här är enda kortet som han är med på men så var det rena “hellströms-träffen” inför den “stora” händelsen.

KARLSKOGA 1924

Karl Gustaf (min morfar) hade bara några års skolgång men att hans dotter skulle skaffa sig en examen var han klar över. Kanske var Gustav en tidig feminist för hans 3 pojkar fick inte den möjligheten. Märta (min mamma) sattes i Karlskoga flickskola  “Pappa ansåg att det var väldigt viktigt att vi skötte oss i skolan. Pojkarna var inte alls intresserade av att läsa. Därför kostade han på mig realskola. Jag behövde aldrig hjälpa till hemma, vi hade ju jungfru!"

Märta tyckte om skolan fick bäst betyg i musik och sång men var mer medelmåttig i all annat. Men hennes examen förorsakade kalabalik i det hellströmska huset.

Märta stod hemma hos sin moster Elin och provade sin examens-klänning, en luftig vit skapelse med den nya längden. Alldeles under knäskålen fanns fållen. Märta gruvade sig för föräldrarnas reaktion, men hon visste att alla andra flickor i klassen skulle göra som hon och sluta med de långa kjolar­na. De flesta hade redan gjort det. Nu var det inte bara klänningen. Märta hade andra planer och dem diskuterade hon med Elin. Det skulle ha varit fullständigt otänk­bart att diskutera dem hemma. Hon hade fört in samta­let på ämnet en enda gång. Både Axelina och Gustaf hade sagt nej och så var saken färdig­diskuterad. Elin såg annorlunda på situationen. Hon var mer medveten om vad som rörde sig i tiden. Gustaf och Axelina förstod inte, tyckte Märta. Noga studerade hon sitt ansikte i Elins guld-spegel. Hennes långa mörka fläta hängde flicksko­lepryd­ligt ned över axeln. Vågar jag? "Om du väljer dagen före din examen, så förtar DEN stora händelsen, den ANDRA stora händelsen. De lugnar ned sig så småningom," svarade Elin.

Dagen före examen (1 juni 1924) föll Märtas långa tjocka fläta för frisörens skickliga sax. Hon för­vandlades på någon timma till en ung dam med kortklippt hår. Äntligen kände hon att det riktiga livet, utan in­blandning av mor och far, väntade på henne. Den känslan höll i sig ända tills hon kom hem. Då briserade bomben. Faderns eldfängda humör hade hon sett prov på många gånger men det hade aldrig riktats mot henne. "Du ser ut som en slinka", röt han. "I sjutton års tid har vi försökt uppfostra dig till en anständig flicka. Min dotter borde inte falla för ett så vulgärt mode." Han kryddade meningen med alla svavelosande ord han kände till. Axelina tog vid: "Nu fattas det bara en sån där kort eländig skur­trasa till klänning som visar benen och allt vad du har!" Gustaf gorma­de och rasade, Axelina grät och snyf­tade och till slut stod Märta inte ut. Hon fann det bäst att ta sin tillflykt till Elin, som tröstade henne med att klippningen inte kunde göras ogjord. Någon ny klänningen hann hon inte heller sy. De skulle säkert acceptera situationen så små­ningom. Då Märta inte kom hem på kvällen gick Gustaf och Axelina upp till Elin. Gustaf var något ångerfull efter alla ned­sättan­de ord så det slutade med försoning som Elin hade förutspått. De ville ju inte förstöra den stora examensdagen. Då de såg mångfalden av kortklippta huvuden och kjol-våder, accep­terade de att en ny tid höll på att bryta in.

Märta: "Jag fick göra skriftliga prov i tre ämnen, moders­mål, engelska och matema­tik. Det var mina sämsta ämnen och jag klarade mig knappt. Ex­amensdagen minns jag speciellt för att disponent Holm för Bofors hade en dotter, Annmari, som var min skol­kamrat och hennes föräldrar bjöd oss till det där stora tjusiga huset med fina fåtöljer, mattor och grejor. Där bjöd dom på en riktigt fin supé på kvällen och då jag kom hem var klockan 5 på morgonen. Men tänkt ett sån't förfärligt väsen det blev då jag klippte håret. Dom var så arga, för dom tyckte det var ett så vulgärt mode. Jag tror aldrig jag sett pappa så arg"

Märta använde inte sin examen för att skaffa sig ett välbetalt yrke. Hon älskade att stå i affär, vilket var det hon gjorde under sitt yrkesverksamma liv. Bäst trivdes hon i charkuteriaffärer. Hon var kunnig, gav alltid god service, tyckte om att prata och skämta, det var henne kunderna helst handlade av. (På bilden ovan  med flickorna sittande på trappen framför Karlskoga Realskola finns Märta i mitten med håret samlat bak, vit krage med mörk rosett.)

UPPSALA 1920

Märta hade en kusin som hette Gunnar  Andersson och bodde i Uppsala. I släkten var han märkvärdig för han var duktig nog att läsa vidare och på väg att ta studenten. Förutom att Gunnar alltid hade lyckats väldigt bra med sina studier, hade han bör­jade skriva arti­klar i Up­psala Folk­blad och eftersom han delade sin fars politiska över­ty­gel­se hjälptes de åt med  faderns fack­li­ga och kom­munala upp­drag. Alla, som kom i kon­takt med Gunnar, tyck­te om honom. Hil­ma (hans mamma) fick åtskil­liga gånger höra att han "var en så ovanligt bra ung­doms­le­dare i det att han ägde en sällsynt för­måga att stå för det som var ljust och posi­ti­vt". Några veckor efter studen­texamen skrev han ett brev till sin älskade faster Elin i Karlskoga, samma Elin som stöttade Märta. Han berät­tade om sin nya och myc­k­et lo­van­de an­ställ­ning på Upp­sala En­skilda Bank. Visser­li­gen  var be­gynnnel­selönen låg men det upp­vägdes av alla andra för­måner, som han skulle få. Allt såg ljust ut. Men…

ILTELEGRAM TILL ELIN I LILLGÅR­DEN: 21/6 1920:"Vår Gunnar omkommen genom drunkning, kom om du kan, brev kom­mer! Hilma och Johan".

BREV TILL AXELINA I HULTSÄTER: 20/6 1920. (kom fram 23/6) "Kära syster och svåger! Vi får härmed meddela att vår stora glädje av den 20:e i förra månaden (Gunnars studentexamen) för­bytts i djupaste sorg. Gunnar lämnade oss för alltid. Han for ut till Flottsund med några andra pojkar för att bada och något som vi ej visste af, att de hade boll med sig i vattnet. Det var det som gjorde det. Fast vi kan ännu ej fatta att det är sant fast vi sett honom. Vi hoppas att ni har tillfälle komma... Hilma och Johan".

(För dig som kanske inte hänger med i släktsvängarna: Märta är min mamma. Hennes föräldrar är Karl Gustaf och Axelina Hellström i Karlskoga.  Axelina hade två syskon: Elin Andersson som bodde i Karlskoga (se foto) och brodern Johan Andersson i Uppsala, pappa till Gunnar. Elin hade inga egna barn men både Gunnar och Märta kom att stå sin faster/moster väldigt nära.)