Vem var Anders Hedlund?

En gång i tiden bestämde jag mig för att skriva en “bok”, baserad på allt vad min svärmor Connie hade berättat om sin far Anders och sin uppväxt.  Det kändes viktigt därför att Arne inte hade något minne av sin morfar, trots att denne bodde och levde i Göteborg till sommaren 1950 då han avled 78 år gammal. Arne var då 15 år och visste inte ens att han fanns. Det blev en dramatiserad berättelse på över 400 sidor som baserade sig på anteckningar från husförhörslängder, skolkataloger, protokoll från kyrkan – för han blev så småningom medlem i vår kyrka -; samt intervjuer med  dottern min svärmor Connie och andra som känt honom. Eftersom det inte finns några exemplar av “boken” kvar tänker jag kortfattat återge en del av den via bloggen. När jag läste igenom uppgifterna om hans barndom tänkte jag att han, om någon, skulle ha förstått sitt barnbarn Arne, för deras uppväxt hade vissa likheter. Han skulle förstå vad det ville säga att tvingas gå över hela stan med den rotting som skulle användas för ett uppfostrande kok stryk av någon utanför familjen, som påtagit sig uppfostrar rollen.

Hans far var stataren Erik Hedlund på Skälby gård i Bred, gift med Charlotta Josefina Andersdotter Ramström. Hedlund dog av hjärtlidande och lämnade Charlotta (Lotten) med fem minderåriga barn – två var från Hedlunds tidigare äktenskap. Yngst av dem var Anders. Lotten hade få möjligheter att försörja familjen, fick flytta till ett ökänt område i socknen kallat Ugglan. Hon blev utnyttjade av sina arbetsgivare, blev med barn och kördes på porten. Anders och hans äldre bror Gustav ackorderades ut.  

 

 

 

 

 

 

Överst: Skälby gård i Bred där Erik Hedlund arbetade som statare. Underst: In- och utsida på statarbostad, ej från Bred. Bilder från Google

“Som sjuåring blev Anders placerad som fosterbarn hos det barnlösa paret Karl och Emilia Andersson. De krävde ingen ersättning från kommunen och någon lämplighetsprövning var inte aktuell. Det räckte med löftet att han skulle fostras till en duglig arbetare och sålunda bli en ”billig” arbetskraft på gården när han fått lite ordentlig mat. Hos fostermodern fanns inget av den värme som behövdes för att tillit skulle slå rot, börja gro och våga spira. Hennes studier i skriften, hennes rättesnöre i livet, hade aldrig nått fram till kärlekens kraft såsom den utövades av Kristus.

Fosterfadern Karl Andersson, var en tystlåten man som satt på soffan och läste tidningar då han var inomhus. Hans ögon iakttog vad som hände omkring honom, men han blandade sig aldrig i hustruns uppfostran av den lille fostersonen utan reste sig och gick ut då hon agade honom. Emilia ingav Anders ren skräck. Hon var en frusen gren som aldrig nåddes av våren,  inga blad skulle slå ut hur mycket solljuset än värmde. Den första tiden försökte hon forma honom till sin pojke genom att påminna honom om hur ”dålig” han var, därför att hans mor var en fallen flicka, en sockenhora som inte ville ha honom. Emilia såg till att han varje kväll tackade Gud för att han kommit till Anderssons för att bli en anständig människa och nu fått en ny mor, som skulle göra honom till en ny människa. Orden som rann över de smala läpparna var fordrande och dömande. Hennes hårda armar lindade sig som en taggig törnegren runt hans lilla barnkropp och gjorde honom illa. När han försökte bli fri från hennes sårande ord och hårda  händer, blev han trilsk och motvalls. Då skrek hon att det aldrig skulle bli något riktigt av honom. Sedan föll slagen, metodiskt och med svidande snärtar efter alla hennes fem fingrar. Om förseelsen så krävde, blev det riset och då brände slagen som eld. Barnet Anders avsky för henne var så intensivt, att han kunde väta i byxorna då han satt i hennes knä, eller kräkas, när hon tillrättavisade honom vid matbordet. Då reste sig Karl Andersson och gick ut. Själv överlevde Anders tack vare minnet av Lotten, som alltjämt fanns inom honom. Ofta stod han vid grinden till gårdens uppfartsväg och kikade mellan de korslagda spjälorna bort mot byn. En dag skulle Lotten säkert komma. Hon skulle gå in till Emilia Andersson och säga: "Nu tar jag med mig min pojke." Det var bara att vänta. När Karl Andersson såg honom stå vid grinden hände det att han kom fram och ställde sig bredvid honom med händerna på ryggen, tittade mot himlen och suckade: "Ja, ja, kommer tid, kommer råd men i kväll kommer hon nog inte. Kanske har hon för mycket omkring sig". Sedan tog han Anders lugnt vid handen. "Nu går vi in och så oroar vi inte mor Andersson så hennes nerver kommer i olag."

Åren gick, och Lotten kom aldrig för att hämta honom. I stället gifte hon sig och flyttade till Tillinge, långt bort från Anders i Bred. Senare förstod han, att han inte bara förlorat Lotten utan att det var hoppet som tagits ifrån honom. Han stod aldrig mer vid grinden utan låste in henne så noga i sitt minne att han till slut var övertygad om att han varken haft far eller mor, bara Anderssons. Han blev det medgörliga barn styvmodern ville ha, och lärde sig hur han skulle få favörer och slippa stryk. Ju äldre han blev, desto mer fick han att göra med Karl Andersson. Fosterfadern såg honom inte som sin son utan behandlade honom som en dräng, från vilken han krävde mer och mer arbete utan att behöva betala honom en krona. Det blev avbasningar när han misskötte sig och grymtningar när han gjorde något bra. Där emellan överförde Karl Andersson sitt intresse för läsning till Anders. Statarungen fick hyfsade betyg i skolan. När han var 15 konfirmerades han, tog farväl av sin fosterfar, lämnade Hällby utan ett tack till Emilia Andersson och försvann.“

Den lille pojken hade växt upp till en lång ung man. Sorgtyngd? Nej – han kom att beskrivas som en ”spelevink” som tog lätt på livet, var gladlynt, charmig och skojfrisk; spelade gitarr och cittra; sjöng och dansade; söp gärna till både i glädje och sorg; bytte hela tiden arbetsplats och var ständigt på väg mot nya platser.  Mina resor mellan socknarna såg ut som ett korsstygnsbroderi då jag följde honom i hälarna genom Västmanland. Så småningom kom han till Göteborg där han mötte sin stora kärlek Hilda Eddy. Anders mötte troligen Lotten igen som vuxen man. Hon besökte honom åtminstone en gång  i Göteborg på 1920-talet då han blivit medlem i kyrkan.

 

 

Anders Hedlund, tv och “Lotten” Charlotta Josefin, i mitten utanför St. Pauligatan 15 någon gång på 1920-talet. Den tecknade bilden ovan är tagen från Populär historia, en artikel om ogifta kvinnor har inte kvar dokumentationen.

Jag kommer att fortsätta berättelsen om Anders, och hör gärna av dej med kommentarer.