LITE VEMODIGT

är det när vi går in i september. Under tre månaders tid längtade jag obeskrivligt efter våren, sen kom den och den vackra försommaren – men så – plötsligt är allting över och när hösten kommer känns det mentalt som om det var nyår inom en vecka.  Då vi hade husdjur var september månaden för slakt, vilket var en traumatisk upplevelse. Alla våra djur hade namn och en historia, var våra vänner, så när slaktaren kom försvann jag ut på promenad. Numera har vi bara hundar och dom finns kvar även över vintern, säsong efter säsong. Ibland har jag undrat om det är generationers torparsjälar som fått både Arne och mig att älska landet och friheten här – där naturen i så stor utsträckning bestämmer tempot och lugnar ner oss. Att ha djur var en helt ny och mycket positiv upplevelse som jag är glad att jag fick uppleva.

BILDER AV HUSDJUR SOM BETAT ELLER BÖKAT HÄR.

Att få en get med egen vilja att gå i koppel är inte lätt då man är 5 år – vilket barnbarnet Emelie kan intyga.Ett par getter lånade vi in den första sommaren 1989. Men de var alltför rymnings benägna och borde han en bunker typ Hall i Kumla. Roliga var de i alla händelser. 

Fåren följde oss som hundar då vi gick ut i skogen. Vårt första lamm (Hulda) blev präglat på oss människor och det växte aldrig bort. Då hon växte upp till ett smart och påhittigt får gjorde hon och hennes flock räder in på grannarnas tomt och åt upp deras vackra blommor. Det var inte roligt. Men hon blev en suveränt bra mamma med en vacker päls, och hon gladde oss under flera år.

 

 

 

I september kommer slutet på fårlivet, de lämnar hagen och ängen och åker hem till Kristina som vi lånat dem ifrån. Kanske kan vi göra RUT-avdrag för fåren som hela sommaren arbetar med hushållsnära tjänster dvs klippt gräsmattan.(Arne, Kristina Boman och Lennart t.h.)

 

   

Vår mest minnesvärda gris är lilla Svea – som också följde oss som en liten hund. Första tiden valde hon sin sovplats under en arbetshandske, som fallit ner över en gammal sko i tamburen. Som den lilla rumpnissa hon var, lekte hon gärna med hönsen eller lammen – men ingen av dem förstod hennes inviter. En gång – då hon var en större gris kom fåret Hulda fram till hennes stängsel för att eventuellt kunna sno åt sig lite av grismaten. Svea trodde det var dags för lek – gick in och hämtade sin favoritpinne som hon bar runt i hagen och la den framför Hulda med ett litet grymt. Hulda kunde emellertid inte tolka grisspråket så hon vände henne ryggen och gick ut i sin hage – och där stod en övergiven gris utan kompis. Ja, inte riktigt – hon hade Tore boy av samma släkte – han fick duga. (Arne i grishagen som var fyra gånger så stor som biten vi ser på bilden)

Lugn ända in i själen känner man, om man får stå inne i fårkätten när vintervinden viner runt lagårdsknuten och fåren står där tätt intill dig, sävligt  idisslande och kanske sniffar efter havre i fickan.Det doftar hö och sommar – det är obeskrivligt skönt!