EN MAN OCH HANS DRÖM

Det var en gång en man som blev polis. Men det hjälpte inte hur mycket uniform han hade eller att han till slut blev chef för avdelningen som hade hand om ekonomisk brottslighet – den så kallade “skojarroteln” – , för i hjärtat förblev han en bondson och därför sa man, att han var en bonde förklädd till polis. En sån person kan inte finna sig helt tillrätta inne i en stad – även om han har haft turen att gifta sig med den vackraste flickan i världen. Så vad gör han? Han tar den vackra flickan med sig och börjar leta efter ett sommartorp där han kan få vara månskensbonde. “Det måste finnas mark att odla”, sa han. “Det måste finnas vatten att bada i”, sa hon och så var de överens. De hittade ett torp vid sjön Lången. “Rena dypölen”, sa hon och tittade på den  gyttjiga vasstäckta stranden. Ett litet torp inne i Dyltaskogen var “ rena mygghålet”, och när den förklädde bonden trampade  igenom de ruttnade golvbrädorna på nästa objekt såg drömmen ut att aldrig bli verklighet.

En dag fick han (förmodligen genom sitt arbete) höra talas om att bonden Erik Lars´ i Södra Dylta skulle hyra ut ett gammalt torp som kallades Rosenlund och låg efter Dyltaån som gick till Väringen och som bildade gräns mot Västmanland. Det blev tåg till Ervalla station, rask gång över de sommar-betade ängarna på en månghundraårig upptrampad stig som från denna dag skulle följa polismannen i hela hans liv. Undrar om hans hjärta klappade av förväntan då han gick över ängarna, ty allt han såg verkade vara precis det han ville ha. Mark att odla på, skog att plocka svamp i och å att simma i för hustrun. “Jag lovar att bygga en bassäng”, sa han för att få henne med sig. Där var torpet med stort T och året var 1936. (nedan Märta och Gunnel 1938)

Torpet hade byggts 1853, hörde ihop med Annelund och båda var utgårdar till Dylta Södra nr 5.  Torparen som först bodde här, Anders Lidström,  röjde skogen som enligt kartor gick ända ner till ån och det mesta virket gick till husen samt de viktiga kolmilorna på sluttningen mot oss och runt omkring det som nu är Bottnar. När han till slut fått fram en stycke åkermark användes den till slåtteräng och potatisodling. Han satte äppleträd och hade bikupor, sköt morkullor och harar och levde här med sin familj fram till sin död i början av 1900-talet. När Harry kom in i bilden fanns det inte en stubbe  kvar, bara ängar och fri sikt upp mot Högby i öster och mot Ervalla kyrka i nordväst. De gamla äppleträden bar frukt, syrenerna blommade och åkervindan täckte verandan framför ingången till huset. Det fanns visthusbod, som blev sovkammare, en vedbod och lite längre upp en ladugård med höskulle, loge och ett litet djurstall och uppe i skogsslutningen låg den viktiga jordkällaren.

Men det märkligaste var källan. Klart friskt vatten fanns i en brunn som aldrig sinade oavsett hur torr sommaren kunde bli. Människorna från Dylta och Ervalla kom hit och hämtade vatten när brunnarna i byarna stod tomma. Dessutom rann källådern norr ut vilket bara “trefaldighetskällor kan göra” sa Märta. I vattenådern hade man byggt en binge, där flata stenar fungerade som avställningsplats för matvaror. Ett alldeles utmärkt naturens kylskåp.

Till att börja med delade Harry och Märta torpet med vännerna Anders och Maja men då deras uppfattning om skötseln av torpet var helt olika blev det ingen lyckad lösning. Anders och Maja hade ett torp för att koppla av och vila; Harry och Märta jobbade och stod i. Det hela löste sig genom att Anders och Maja köpte hus i Rynninge och vänskapen stod sig genom deras liv. Tant Maja var då och då extra mamma för mej.

 

Harry var med bönderna i skörden och de var alla utan undantag mycket förtjusta i den förklädde polismannen, som också hjälpte dem med deklarationer och tjuriga myndigheter och inte bara med slåtter och höskörd. Det innebar att vi under krigsåren fick all slags ransonerad mat som vi behövde – smör, ost, köttprodukter, bröd, så på det sättet märkte vi inte av någon matbrist. När Sverige stod på randen till ett krig flyttade Harry ut familjen på landet mitt i vintern för man var rädd för flyganfall mot Bofors som också skulle kunna drabba Örebro. Att bo på landet under vintern var däremot ingen höjdare vad jag mins. Kallt, rått och dystert och en kamp mellan oss och åkerns alla möss om utrymmet i skåp och skafferier. Jag minns en gång när mamma öppnade dörren till skåpet där vi hade tallrikar – hur en hel musfamilj satt och titta på oss med sina pepparkornsögon och rasslande försvann när vi hojtade och skrek. Men dom tyckte sig ha lika stor rätt till huset som vi. Mamma avskydde dem, jag tyckte de såg ut som gulliga gosedjur.

Men landet var en underbar plats att uppleva sommarlovet på. Det startade med att Harry i början av juni fraktade ut allt bohag, kastruller, tallrikar, koppar och fat, sängkläder – ja precis allt - med lastbil via skogen på en väg inte ens värd namnet. Vi andra tog tåget till stationen och sen cyklade vi över ängarna – den enda väg vi använde fram till slutet av 1950-talet. På hösten skedde samma återfärd in till stan. Rund 1957 skaffade Harry sin första bil och skulle köra genom skogen och ned över Annelund – tågets tid var förbi. Den dåvarande bonden, Mossebro i Annelund, började krångla och mena på att Harry skulle slita på vägen. Det var inte ofta det tog eld i Harry men den gången brann det till och han fick fram en grävskopa som på nolltid följde ko-stigen ner mot vårt torp, hävde undan sten och jord med skogsägarens tillåtelse och en väg såg dagens ljus och nu landade bilen nere vid ladan. De moderna bekvämligheterna hade nått sommartorpet och Mossebro skulle inte krusas.

sommarbilder Visa bildspel HÄMTA ALLA

 

Hoppas att ni åtminstone känner igen Lennart och mig i olika åldrar tillsammans med kompisar eller små släktingar. Men även Suzan, Erica och John har haft vuxit upp med vårt sommarland barndom – och efter dom barnbarnen.

En vårvinter dag i början av 1960 var Harry ute och skötte om sina äppleträd och hade tänt i husets kamin för att kunna gå in och värma sig. När han tittar mot rummet får han se att det är alldeles grått i fönstret. Han går ner till huset, öppnar dörren och allt var övertänkt på ett ögonblick. Mössen hade ätit sig igenom husets stora murstock som delvis var täckt av tapet. Brandkåren kom men inget gick att rädda. Det gamla timmerhusets saga var all. Nu blev det utredning för kanske att Harry lärt sig av sina skojare hur han skulle få tag i pengar – ty huset var väl försäkrat. Han fick stå ut med att bli kallad pyromanen bland arbetskamraterna men igen kom fram som stödde teorin om ett eventuellt försäkringsskojeri utan pengarna fanns och ett nytt, vinterbonat litet hus med vatten och el såg dagens ljus. Det målades brunt för så såg nybyggda sommarstugor ut. Den röda falufärgen var helt ute. Och ljuset såg också Märta som hade tröttnat på det omoderna sommarlivet. Plötsligt fanns där både kylskåp och tvättmaskin och sommarnöjet blev lustfyllt och mer avkopplande trots jordgubbs-och potatisland. 1989 byggde sedan Marcus om verandan och  nu tillkom moderniteten dusch och vattentoalett. Att stå ute i skjulet och tvätta sig hörde till det förgångna.

Idag kallas Rosenlund allmänt för “Lennarts”. 1989 byggde vi vårt hus Rallarrosenlund vid sidan om Rosenlund men det är en annan berättelse.