fredag 29 oktober 2010

EN MAN OCH HANS DRÖM

Harry 1933Det var en gång en man som blev polis. Men det hjälpte inte hur mycket uniform han hade eller att han till slut blev chef för avdelningen som hade hand om ekonomisk brottslighet – den så kallade “skojarroteln” – , för i hjärtat förblev han en bondson och därför sa man, att han var en bonde förklädd till polis. En sån person kan inte finna sig helt tillrätta inne i en stad – även om han har haft turen att gifta sig med den vackraste flickan i världen. Så vad gör han? Han tar den vackra flickan med sig och börjar leta efter ett sommartorp där han kan få vara månskensbonde. “Det måste finnas mark att odla”, sa han. “Det måste finnas vatten att bada i”, sa hon och så var de överens. De hittade ett torp vid sjön Lången. “Rena dypölen”, sa hon och tittade på den  gyttjiga vasstäckta stranden. Ett litet torp inne i Dyltaskogen var “ rena mygghålet”, och när den förklädde bonden trampade  igenom de ruttnade golvbrädorna på nästa objekt såg drömmen ut att aldrig bli verklighet.

En dag fick han (förmodligen genom sitt arbete) höra talas om att bonden Erik Lars´ i Södra Dylta skulle hyra ut ett gammalt torp som kallades Rosenlund och låg efter Dyltaån som gick till Väringen och som bildade gräns mot Västmanland. Det blev tåg till Ervalla station, rask gång över de sommar-betade ängarna på en månghundraårig upptrampad stig som från denna dag skulle följa polismannen i hela hans liv. Undrar om hans hjärta klappade av förväntan då han gick över ängarna, ty allt han såg verkade vara precis det han ville ha. Mark att odla på, skog att plocka svamp i och å att simma i för hustrun. “Jag lovar att bygga en bassäng”, sa han för att få henne med sig. Där var torpet med stort T och året var 1936. (nedan Märta och Gunnel 1938)

rosenlund 1938

Torpet hade byggts 1853, hörde ihop med Annelund och båda var utgårdar till Dylta Södra nr 5.  Torparen som först bodde här, Anders Lidström,  röjde skogen som enligt kartor gick ända ner till ån och det mesta virket gick till husen samt de viktiga kolmilorna på sluttningen mot oss och runt omkring det som nu är Bottnar. När han till slut fått fram en stycke åkermark användes den till slåtteräng och potatisodling. Blommande äppelträd2009Han satte äppleträd och hade bikupor, sköt morkullor och harar och levde här med sin familj fram till sin död i början av 1900-talet. När Harry kom in i bilden fanns det inte en stubbe  kvar, bara ängar och fri sikt upp mot Högby i öster och mot Ervalla kyrka i nordväst.Rosenlund Uthuset 1939 De gamla äppleträden bar frukt, syrenerna blommade och åkervindan täckte verandan framför ingången till huset. Det fanns visthusbod, som blev sovkammare, en vedbod och lite längre upp en ladugård med höskulle, loge och ett litet djurstall och uppe i skogsslutningen låg den viktiga jordkällaren.

Men det märkligaste var källan. Klart friskt vatten fanns i en brunn som aldrig sinade oavsett hur torr sommaren kunde bli. Människorna från Dylta och Ervalla kom hit och hämtade vatten när brunnarna i byarna stod tomma. Dessutom rann källådern norr ut vilket bara “trefaldighetskällor kan göra” sa Märta. I vattenådern hade man byggt en binge, där flata stenar fungerade som avställningsplats för matvaror. Ett alldeles utmärkt naturens kylskåp.

Till att börja med delade Harry och Märta torpet med vännerna Anders och Maja men då deras uppfattning om skötseln av torpet var helt olika blev det ingen lyckad lösning. Anders och Maja hade ett torp för att koppla av och vila; Harry och Märta jobbade och stod i. Det hela löste sig genom att Anders och Maja köpte hus i Rynninge och vänskapen stod sig genom deras liv. Tant Maja var då och då extra mamma för mej.

 hästkarl

Harry var med bönderna i skörden och de var alla utan undantag mycket förtjusta i den förklädde polismannen, som också hjälpte dem med deklarationer och tjuriga myndigheter och inte bara med slåtter och höskörd. Det innebar att vi under krigsåren fick all slags ransonerad mat som viRosenlund behövde – smör, ost, köttprodukter, bröd, så på det sättet märkte vi inte av någon matbrist. När Sverige stod på randen till ett krig flyttade Harry ut familjen på landet mitt i vintern för man var rädd för flyganfall mot Bofors som också skulle kunna drabba Örebro. Att bo på landet under vintern var däremot ingen höjdare vad jag mins. Kallt, rått och dystert och en kamp mellan oss och åkerns alla möss om utrymmet i skåp och skafferier. Jag minns en gång när mamma öppnade dörren till skåpet där vi hade tallrikar – hur en hel musfamilj satt och titta på oss med sina pepparkornsögon och rasslande försvann när vi hojtade och skrek. Men dom tyckte sig ha lika stor rätt till huset som vi. Mamma avskydde dem, jag tyckte de såg ut som gulliga gosedjur.

Men landet var en underbar plats att uppleva sommarlovet på. Det startade med att Harry i början av juni fraktade ut allt bohag, kastruller, tallrikar, koppar och fat, sängkläder – ja precis allt - med lastbil via skogen på en väg inte ens värd namnet. Vi andra tog tåget till stationen och sen cyklade vi över ängarna – den enda väg vi använde fram till slutet av 1950-talet. På hösten skedde samma återfärd in till stan. Rund 1957 skaffade Harry sin första bil och skulle köra genom skogen och ned över Annelund – tågets tid var förbi. Den dåvarande bonden, Mossebro i Annelund, började krångla och mena på att Harry skulle slita på vägen. Det var inte ofta det tog eld i Harry men den gången brann det till och han fick fram en grävskopa som på nolltid följde ko-stigen ner mot vårt torp, hävde undan sten och jord med skogsägarens tillåtelse och en väg såg dagens ljus och nu landade bilen nere vid ladan. De moderna bekvämligheterna hade nått sommartorpet och Mossebro skulle inte krusas.

Visa album
sommarbilder

Blogg - tillfällig4

 

Blogg - tillfällig3

Hoppas att ni åtminstone känner igen Lennart och mig i olika åldrar tillsammans med kompisar eller små släktingar. Men även Suzan, Erica och John har haft vuxit upp med vårt sommarland barndom – och efter dom barnbarnen.

Harry beskär fruktträdEn vårvinter dag i början av 1960 var Harry ute och skötte om sina äppleträd och hade tänt i husets kamin för att kunna gå in och värma sig. När han tittar mot rummet får han se att det är alldeles grått i fönstret. Han går ner till huset, öppnar dörren och allt var övertänkt på ett ögonblick. Mössen hade ätit sig igenom husets stora murstock som delvis var täckt av tapet. Brandkåren kom men inget gick att rädda. Det gamla timmerhusets saga var all. Nu blev det utredning för kanske att Harry lärt sig av sina skojare hur han skulle få tag i pengar – ty huset var väl försäkrat. Han fick stå ut med att bli kallad pyromanen bland arbetskamraterna men igen kom fram som stödde teorin om ett eventuellt försäkringsskojeri utan pengarna fanns och ett nytt, vinterbonat litet hus med vatten och el såg dagens ljus. Det målades brunt för så såg nybyggda sommarstugor ut. Den röda falufärgen var helt ute. Och ljuset såg också Märta som hade tröttnat på det omoderna sommarlivet. Plötsligt fanns där både kylskåp och tvättmaskin och sommarnöjet blev lustfyllt och mer avkopplande trots jordgubbs-och potatisland. 1989 byggde sedan Marcus om verandan och  nu tillkom moderniteten dusch och vattentoalett. Att stå ute i skjulet och tvätta sig hörde till det förgångna.

Efter branden Nybyggt Rosenlund

Idag kallas Rosenlund allmänt för “Lennarts”. 1989 byggde vi vårt hus Rallarrosenlund vid sidan om Rosenlund men det är en annan berättelse.

 

2 kommentarer:

  1. Arne skrev på mejlen: Vill bara säga att vad du åstadkommer här en kulturgärning. Jag kan inte låta bli att läsa inte bara det senaste inlägget utan jag plöjer igenom resten också. Det är lika fängslande varje gång.
    Det här är ju levande historia så som du gör det.
    Puss, kram och önska mig lycka till att ha en sådan hustru.

    SvaraRadera
  2. Lennart skrev: Du har missat en liten del av berättelsen. Det var det nya huset som ledde till att det blev en väg genom skogen. Huset hade brunnit och pappa hade gjort upp med byggaren. Han talade också med Mossebro om att köra över hans tomt (som Mossebro inte kunde neka till då det var lagenlig väg) Blev det skador skulle Harry rätta till. Inga problem tyckte Mossebro och byggaren fick klarsignal. När han kommer ner till Mossebro är det stopp. Det skulle inte bli några körningar över Mossebros ladugårdsplan.
    En förvirrad byggare ringer Harry efter det att han kommit hem, som den gången verkligen gick i taket. (det var före mobiltelefonen och byggaren fick inte låna Mossebros telefon.) Pappa visste att en av entreprenörerna i Ervalla höll på med vägförbättringar i närheten och ringde honom och förklarade situationen. Vägentreprenören tyckte att ”det var för d-gt” enligt pappa och sade att han skulle ställa upp så snart han blev klar med det han höll på med. Nödvändiga maskiner hade han i närheten så transporter skulle inte bli något problem. Markägaren var vidtalad och hade inga invändningar. På den utsatta dagen åkte pappa ut och på eftermiddagen kom arbetet igång. Eftersom sluttningen är en del av en grusås var det inga problem att ordna vägen. Allt nödvändigt material fanns på plats.
    Den stora Caterpillern väsnades men hade inga problem med att röja både sten och träd och efter några timmar var en väg körbar. Allt oväsen gjorde att Mossebro kom upp för att titta. Nykter hade han inte varit. Men vad i all världen höll Harry på med? Min byggare fick ju inte köra över din gård så nu har jag fixat en egen väg. Jamen det var ju inte nödvändigt, inte hade han veta att det var Harrys byggare som ville köra över hans tomt. (På den tiden gick det väl ett par körningar om året över tomten så nägon stor trafik var det inte frågan om.) Mossebro (som enligt mamma var mycket gråtmild när han var full vilket var ofta) grät och sade att allt var ett missförstånd. Hur kunde det ha blivit så tokigt?

    Men pappa var belåten av två skäl. Dels knäppte han Mossebro på näsan. Dels var det sankt där vägen gick ut på gärdet och upp till stugan (är fortfarande sankt) och det var ibland besvärligt så vägen genom skogen var en förbättring.

    Redan innan stugan brann hade man skaffat bil (en FIAT 1500 med själmordsdörrar) och därigenom var skogsvägen mer viktigt. Ängsvägen dög för cyklar men att ta den vägen med bilen var inte tillrådigt. Till saken hörde att lastbilstransporterna till stugan gjorde den nya vägen gott då den blev mer tillkörd än om det bara hade varit personbilar som åkt där.

    Lennart

    SvaraRadera