Slagfält och svavelförgiftning

Ett löfte inför det nya året är att skriva färdigt och trycka släkthistorien på min pappas sida. Farmor och farfar har inte ett lika brokigt liv som vad morfar och mormor har men nog finns det dramatiska detaljer och outforskade brott. Ja, jag säger brott för nog planerades det av en illasinnad hushållerska att ta död på min farmorsfar. Min bok börjar med en målande och dokumenterad beskrivning från det sista danska kriget på Kinnekulle 1612 .

”Det luktade bränt kött, och den svarta röken från byarna på Kinnekulle låg som ett täcke över de nedtrampade och förstörda åkrarna. Kråkor och korpar slogs om avhuggna söndertrasade armar och ben eller hackade ögonen ur likens ansikten. De skrek och flaxade i tystnaden. Det var dagar då Guds ansikte varit bortvänt från Forshem och danskarna bränt, våldtagit, lemlästat och dödat män, kvinnor och barn. Byn hade varit försvarslös och inte ett hus fanns kvar – bara kyrkan, som plundrats på alla sina dyrgripar och vars torn likt ett anklagande finger pekade mot himlen. Denna förstörelsens mänskliga tornado försvann så småningom bort från den skövlade kullen vid Vänern och drog sig ner mot Älvsborg och hallandskusten. Människor, som hunnit sätta sig i säkerhet i kullens grottor, kom tillbaka med hackor och spadar. Kroppar efter hundratals byborna begravdes i jorden. Men minnet av skövlingen försvann inte utan fogades till alla andra minnen om danskens härjningar, ty Västergötland var gränsland till Danmark och krigen hade gått fram och tillbaka över slätterna under århundraden. Detta år – 1612 – hade över tretusen byar i sydvästra Götaland lagts i aska.”

Här kommer JON in på scenen, den först dokumenterade anfadern, som föddes under Johan den III:s regeringstid, som lyckades fly undan soldaterna och gömma sig på kullen i en av de många grottor, som fienden aldrig fann. I detta förödda land började han om på nytt och byggde gården Storeslätt till sin son TORBJÖRN, som föddes några år efter kriget. Torbjörn gifte sig med SIDSELA NILSDOTTER, någon gång runt 1645 och de fick fyra barn Karin, ANNA, Jon och Nils. Vi är släkt med dem genom Anna.

Från 1612 fram till omkr. 1840 var det en släktgård men på min farfarsmors tid försvann gården från min släktlinje och bondsonen blev torpare som slet med en mager jordplätt med det talande namnet ”Stenbacken” där oftast tre generationer samsades under samma tak och rum, kammare och kök. Har ni varit på landet så var torpen ungefär så stora som torpet uppe i vägkröken ”Bottnar”.

2000 besökte jag Storslätt i Forshems socken och fick ta bilder både ute och inne. Gården har haft många ägare efter min släkt. Dagen var mulen och man ser inte alla tigerliljor som blommar runt huset. Det lilla huset t.v. är undantagsstugan dit “de gamla flyttade” då en yngre generation tog vid.

 

 

 

 

 

 

Till höger: Kinnekulletorp, så kan Stenbacken ha sett ut, idag finns det bara några fruktträd kvar på platsen där torpet låg.

 

Ett misstänkt brott – men aldrig utrett därför att få kände till vad som hänt - är följande.

Då Per Johan Stark (farmorsfar) blev änkling med 8 barn efter ett lyckligt äktenskap kom “hushållerskan” in i bilden. Hon förde ett skräckregemente bland barnen men var älskvärdheten själv mot Per Johan – för hon ville bli gift. För att här ta den korta versionen så började hon tälja svavel från tändstickor i hans mat – efter att han sagt definitivt nej till giftermål.

Han kom på henne med detta då han en dag kom hem tidigare än väntat och såg vad hon höll på med. Vid den tiden levde han ensam med henne, ty barnen var utflugna. Han berättade historien för sin son Mandus, som sedan gjorde lite efterforskningar om denna hushållerska. Per Johan själv dog av okänd sjukdom 1897.

Artur Gustafsson, son till Frans och Hulda i intervju 1983. ” Morbror Mandus berättade att hushållerskan var ett hår av hin. Många år efter den här händelsen hade Mandus besökt henne nånstans långt söderut… Halland tror jag det var…och han sa att hon såg fruktansvärd ut, precis som Satan själv. Det påstods att hon tagit livet av tre karlar, vilka i likhet med morfar inte ville gifta sig med henne.”

I övrigt bjuder inte den blivande släkthistorien på några blodiga detaljer utan berättar om hårt arbetande människor.