Har ett barnbarn som tycker om att laga mat – som också experimenterar en hel del med nya recept ,och kryddor och dessutom bakar - alltsammans med stor framgång. ”Varför blir du inte kock?” frågar jag. ”Nu för tiden kan du kombinera det med att bli kändis i TV”. Men barnbarnet Elin har andra planer för framtiden.
I backspegeln kan jag se alla matmammor på mödernet – som har varit erkänt duktiga och räddat ekonomin tack vare sina smaklökar.
Min mormors mor Mathilda kunde konsten att laga mat och baka bröd. Hon ansågs utomordentligt duktig. Och hon hade ”smakgenen”. Hon hade lärt sig laga mat av sin mamma Sara Britta Jäderblom. Mathilda var Sara Brittas enda barn och därtill en ”oäkting” men att vara född på samhällets botten betydde inte att man måste stanna där. Om man bara arbetade hårt och var noggrann då blev man duktig. Mathilda fick följa med Sara Britta då hon arbetade i de olika bondköken – och lärde sig allt. Men när det gäller mat behöver man också ha en gen för ”smaken”, som min mamma Märta sa, även om hon på sin tid inte hade en aning om det där med ”gener” utan kallade det något annat. Mathilda hade det och från henne gick det i arv till hennes dotter Axelina (min mormor) och från Axelina till min
mamma Märta – ibland har jag mina ljusa matlagningsstunder och vet att även jag har ”smakgenen” som alltså gått i arv i sex generationer och dykt upp hos minst ett av mina barnbarn – Elin
Åter till mormorsmor Mathilda Andersson som en lång tid bodde i Uppsala innan hon flyttade till Karlskoga. Hon var liten och rund och gift med den mycket långa Albert, varför hon såg ännu kortare ut. Hon hade inget ”snörliv” som höll in magen utan när hon satt blev magen en perfekt hylla att sätta kaffekvarnen på då hon malde sina kaffebönor, vilket alla hade roligt åt. Mathilda var inte bara bra på mat – hon hade näsa för affärer.
Hon blev ”handelsidkerska” på Sätra Brunn, en kurort i Västmanland, dit Akademiska sjukhuset i Uppsala överförde sina friskare patienter för att dricka brunn. Hon hade en liten bod av medeltida typ med lucka, som inifrån fälldes ut till disk, vid sidan om fanns ett litet krypin med sovplats för köpmannen. Där förvandlades hon till karamell- och kakmadam och sålde fin konfektyr från riksbekanta Ofvandahls i Uppsala, bakverk och naturligtvis kaffe. Somrarna i Sätra Brunn var något alldeles extra för familjen Andersson. Förutom det färgglada brunnslivet, som stod i bjärt konstrast till det stillsamma vinterlivet gav det en hel del pengar. När Matilda inte längre orkade med somrarna tog dottern Elin över ruljangsen.
Matilda var älskad av alla, sina döttrar inte minst, liksom av sina barnbarn. Märta berättade att ”när mormor flyttat till Karlskoga gick jag ofta till henne och det var till henne jag gick när jag var ledsen och behövde prata.” (Märta barnbarn och min mamma)
I Karlskoga skaffade Mathilda getter, och hon gjorde messmör av mjölken. Den sålde hon sedan. ”Mormor hade en fyra fem getter i en liten bod och där skulle jag hålla på å klättra i trän å skära aspkvistar åt dem. U, vad mjölk hon fick. En stor kopparkittel ställde hon på spisen och koka och koka i timmar så till slut var de bara socker Det va gott! Men getmjölken v a nå´t fruktansvärt!” (Sa barnbarnet Gösta)
Mathilda var skrockfull, visst allt om skröp (västmanländska för troll, mylingar och vättar) och kunde läsa i händerna. Det sista var något hon ogärna gjorde ”för jag upptäckte så mycket elände, som jag inte ville berätta om.” (berättade hon för barnbarnet Sune)
Mathilda dog av en hjärtattack när hon var 69 år, det var den 21 nov 1922. Två stora tvätt holkar fylldes med is och ställdes i en bod, över holkarna ställdes en bänk och på den kistan. Där ”stod hon lik” en hel vecka och ingen tyckte det var otäckt. Kistan skulle fraktas till Uppsala och järnvägsvagnen kläddes helt med granris. Det var Elin som ordnade med begravningen. Hon var dottern som stått sin mor närmaste, kanske på grund av sitt fysiska handikap och att hon var yngst. Hennes känslor finns uttryckta i versen hon valde för begravningsannonsen.
Det gifs ett löfte i en gammal sägen
Att modersögat ej kan slockna ut.
Det följer oss till livets slut
Och sprider solig strålglans öfver vägen,
Så ock din kärlek, djup och stor
Haf tack för allt du kära, kära mor.
Matilda, Albert och Elin bodde på Sysslomansgatan i Uppsala men flyttade till ett gammalt slitet torp “Lillgården” i Karlskoga. Albert hade i många år arbetat tillsammans med svärsonen Karl Gustav och när han flyttade till Karlskoga runt 1912 kom familjen Andersson efter. Det nerslitna torpet förvandlades till ett litet Paradis tack vare Alberts händighet.Till torpet hörde också en stor trädgård så man levde på landet fast mitt inne i stan. Efter föräldrarnas död ägde Elin huset och hon gav det till systersonen Sune.
På stora bilden: Albert Andersson, två okända, Axelina, Sven och Karl Gustaf samt ytterligare okänd. Taget efter 1922.
Lennart skrev: två andra som har fått av den där smakgenen är Jill och Julie som båda är en hejare på att baka matbröd.
SvaraRaderaVill bara intyga att generna är ytterst livliga fortfarande. Ännu en inblick i släkthistorien intresserar mig mycket. Fortsätt, Gunnel!
SvaraRadera