LITEN HUND…

eller stor hund spelar ingen roll de blir en familjemedlem som man tar hänsyn till och som mutar in sin egen vrå i hjärtat. Tillsammans med min hund känner jag mig fullständigt accepterad som jag är,…hunden bryr sig inte om att ansiktet skulle behöva strykas på morgonen, inte heller spelar det nån roll hur trendig jag är, eller intelligent eller rolig, behandlar jag hunden med respekt så är den min vän i alla väder. Nåja, i ärlighetens namn måste jag säga att hunden bryr sig om MATEN och att det alltid finns lagom med godis i fickan. Den byter snabbt lojalitet för stunden om fickan doftar godare hos nån annan än matte.

Alla våra hundar har vi fått från Ideborgs kennel utanför Arboga. Vår första hund var en pyrene med ett sorgmodigt utseende, stor självständighet och ett totalt förakt för ordet “kom”. Rasen är stark nog att ta upp kampen med vargar och har använts för att vakta frigående fårahjordar. Men hon var enormt stor. Minns då jag kom hem med henne och hon lade nosen på matbordet. “Aj då”, tänkte jag “hur ska det här gå” men hon försökte aldrig ta mat från bordet. I vissa fall var hennes sätt helt till belåtenhet. Hennes skäll var en djup bas och när jag träffade på ett skumt röjargäng i skogen, som plockade ner taket på en sommarstuga sa den ene lite ängsligt: “Den där är väl inget att leka med?” men det var precis vad hon var – from som ett lamm – men jag sa: “Nej det är hon inte!” “Du har väl henne kopplad?” “Nja”, svarade jag, “hon vaktar mej och så länge inget hotar, så gör hon inget.” Och det var känslan man hade, att “tryggare kan ingen vara”.

Hennes revir var flera kilometer stort, liksom kratergroparna hon grävde i rabatten. Ibland försvann hon för att jaga räv eller hare. Det kunde hon hålla på med i timmar, om det var dag eller natt spelade ingen roll. Hon fick aldrig tag i något, hon var för långsam för skogens vilda djur. Hon tålde inte ledargåsen utan jagade konsekvent ner honom i ankdammen, hon reagerade snabbt om hon såg människor inne i fårhagen och hon motade bort får som kom nära mej om jag inte sa att det var OK. Då låg jag på ängen med Caddie på ena sidan och ledarfåret Hulda på den andra. Ibland drev hon mej till vansinne när hon skulle med hem. Man flyttar inte så lätt på en 60 kilo tung hund, kan liksom inte bara stoppa ner den i fickan och gå. Till slut lärde vi oss hur vi skulle förekomma henne – tålamod och åter tålamod. Tänk vilka bra föräldrar vi hade blivit om vi fått hunden först för att fostra och leva med en hund – var väldigt nyttigt och utbildade oss verkligen. Det tog lång tid att komma över sorgen efter en verkligt trogen vän.

 

 

 

Bilderna:Caddie var barnkär och vaktade de som var små, såsom Elin knappt 2 år; hon var med flickorna i sandgropen;  Arne på kullen en vacker vår dag; gillade Jörgen som hade rätta handlaget; men avskydde hunden Rasmus som gjorde misstaget att inte lyssna på hennes varningsmorr och blev uppkastade i luften ett varv; hon höll sig undan Arnes finkostym men båda sitter lite böjda och grå och tittar ut i sommarnatten. Hon älskade att ströva fritt i skogen med mej och vi strövade i skogen flera timmar om dan på den tiden. Hon sprang inte efter pinnar och bollar, verkade tycka det var för “barnsligt”, gillade inte djupt vatten.

Då vi kom hem från vår tempelmission tänkte jag inte skaffa en hund till. Att ha djur har varit otroligt roligt men det är det där med att säga “farväl” det spelar ingen roll om det är gris, får eller hund – jag tycker det är förfärligt sorgligt och ville inte uppleva det igen. Men jag var inte ståndaktig i den försäkran och i mars 2004 hade jag förhandlat mig till “lilla Smulan” - på finska Murru – från Kerstin. Det var en otroligt glad liten hund, som accepterade mej direkt. Hon var en mellanspets född i Finland. Hon var smart, vänlig och översvallande, man blev renslickad varenda dag av hennes mjuka tunga. Eftersom hon inte skulle vara ensam dröjde det ett år och så var tjusiga Ralle ett faktum. Ralle (vars riktiga namn är Laques Jabri) är som hunden Ra-ta-ta, macho med liten hjärna men båda hade en egenskap vi inte trodde fanns. De förstod ordet “kom” och ännu efter sju år är det svårt att fatta att det kan funka. Murru ville helst ligga ute på trappen och vakta dagarna i ände, , Ralle låg inne vid mina fötter, dagarna i ände. Bra arbetsfördelning. Ralle är som van utställningshund suverän att gå i koppel, men klarar inte pistolskott och åska. Murru bryr sig inte, var inte rädd för något men kröp under sängen så fort jag tog fram redskapen som skulle fixa till hennes päls. Avskydde att bli stajlad.
Murru finns inte här längre, blev akut sjuk för fyra dar sen och idag har Ralle tagit över och vaktar när han är ute. Visst är det märkligt – men de hade en arbetsfördelning som nu är ruckad. Vi älskar dessa hundar som har berikat vårt liv så mycket – och Ralle fortsätter med det som ensam kille.
Bildsvit över våra mellanspetsar Ralle och Murru.


Bilder av Murru och Ralle, vinter, sommar höst och vår samt tillsammans med oerhört populäre “köttbulls-lennart”Så fort han öppnade kylskåpsdörren 50 meter från oss, satt dom bakom hans rygg och väntade.
Lite historia till sist: Albert Andersson fd 1843 (mormorsfar) och hans dotter Elin hade också en spets som hette “Nell” och morfar KG Hellström hade en “vägkorsningsjycke”  dvs. en blandras kallad Piff. Jag är i gott sällskap.

Gunnel, Murru o Ralle; morfar o mormor kaffepaus med Piff samt Albert, Elin och “Nell”.