ETT NYTT KAPITEL

i livet skriver svärdottern Jeanette på sin blogg. Sista barnet ANTON har i veckan lämnat familjen för att vara missionär i två år i Texas. På grund av visumkrångel är han för närvarande i Sverige – men han har definitivt lämnat familjen, liksom hans äldre bror Carl gjorde då han for till Finland som missionär. Carl är tillbaka och pluggar på KTH i Stockholm.Att få gå på mission är ett privilegium som ungdomarna till stor del (med hjälp av föräldrar o släktingar) helt bekostar själva.

 

Bildcollage: Anton och morfar Bertil; farfar och farmor firar av honom på Jensens Böf.; längst ned till vänster från avskedspartyt i Helsingborg med närmaste släkten: Per o Kristina, kusin Hanna, Bertil, Calle, John, Jeanette, Johanna och Johnny, Axel, Anton och Simon.

Jag vet att det är ett nytt kapitel i familjen. 1984 då Antons pappa John åkte iväg för att tjäna i Winnipeg Canada Mission var det en sorgens dag så till vida att det blev tomt och det kändes så definitivt. Vi var glada att han resta men anade att han aldrig mer skulle komma hem som vår minsting John – och det stämde ju. Något år senare reste Erica iväg till Filippinerna på mission, där hon också blev ansvarig för kyrkans verksamhet i ett FN läger för flyktingar från Vietnam, Laos och Kambodja. John upplevde ett land med enorma avstånd, sträng kyla på vintern och hetta på sommaren; Erica upplevde bastuvärme året om; hade gerillans terrordåd omkring sig. Som väl var tyckte de om missionärerna men hatade amerikanare. Missionärerna hjälpte de sämst lottade av deras eget folk men tog också hand om flyktingarna efter USAs krig. I och med det fick dom alltid varningar om de befann sig i ett farligt område. Hon upplevde också president Marcos fall och en stängd flygplats den dag hon skulle hem och stod med en flygbiljett till Europa. Minns då jag hörde om den första svåra orkanen som blåst över Ericas område med förödande konsekvenser. Då kunde jag inte hålla mig utan ringde till hennes mission. “Vadå orkan? Det har blåst en del men inget ovanligt.” Filipinerna är ett stort område men på väderlekskartan i vår TV täcke ovädret hela landet. Det här var före alla naturkatastrofer som drabbar hela världen idag. John åkte ut och in på sjukhus två gånger med en kollapsande lunga men sjukvården i USA och Canada är lik vår egen, så han blev väl omhändertagen. Däremot måste Erica dra en visdomstand och hamnade på ett sjukhus utan mat – det fick vänner komma med. Hon fick feber en gång och behövde penicillin, läkaren hade sidorna på en läkarbok uppklistrad på väggarna där han då och då tog sig en titt.

 

Bildcollage: överst John, avskedsparty hemma i Kåsjön där de flesta numera är föräldrar till barnbarnens kompisar, plus 5 mån gamla Emelie i Suzans knä; hemkomst 1, 6 mån senare och längst ner till höger Gunnel säger adjö. Nedan Erica checkar in för USA och vidare till Filippinerna 1985

 

Erfarenheterna med tidvis stora utmaningar bland människor i en annan kultur (John var en tid i ett indianreservat) och inte minst upplevelsen hos bortskämda ungdomar med främmande MAT,   gav dem erfarenheter de aldrig skulle ha fått hemma.  Det första missionärerna sa till Erica då hon steg av planet på Manilas flygplats var: “Kom alltid ihåg att ha en egen toa-rulle med dig i väskan annars är du illa ute.”Mission är en livets skola som förändrar en ung person väldigt mycket. Det var inga barn som kom hem, Jeanette har rätt. När det sista barnet i familjen drar – då är det början till något nytt.
"