Vår svärson Marcus följer i Gustafs fotspår, han ska sälja fisk! Från fiskbil, som åker runt och levererar det allra läckraste i fiskväg. Man kan handla över internet - dvs göra stora inköp – och bilen kommer hem med fisken.
Gamla och nya bilder på Marcus. Fiskbilen är dock tagen från reklam på webben; bilder på familjen från sonen Johns bröllop och dottern Elins student 2010
Morfar Gustaf använde samma koncept runt 1930 – dock var förutsättningarna något annorlunda. Från boken “Små glimtar ur molnens reva”:I slutet av 20-talet eller början av 1930 lade Gustaf ytterligare en verksamhetssektor till den taxiverksamheten, som han just då drev.. Han upptäckte ett behov, som ingen i Karlskoga hade tänkt på att täcka. "Hur fick folk tag i färsk fisk när de blev trötta på den salta sillen?"
I en gammal grön chevrolet med tygtak inredde han sin ambulerande fiskaffär. I baksätet staplade han fisklådor och bredvid sig på framsätet hade han den "lilla vågen" för räkor. Så "for han härs och tvärs genom socknarna, ja långt bort mot Västmanland", berättar äldste sonen Gösta. Från fiskhamnen i Göteborg köpte han makrill, sill och torsk som kom per järnväg till Karlskoga. Dessutom lanserade han ju en verklig delikatess på landsbygden.
Räkor! Visserligen såg de lantliga kunderna på de mycket små och rosafärgade västkustdelikatesserna med stor skepsis och menade att "di egna kräftera var allt bra möe bättre än di spetiga västkustkräftera'." Men i Karlskoga stad gick räkorna bättre och det som blev över tog han hem. Så åt han och Axelina "di spetiga västkustkräftera" med god aptit och Märta (min mamma) kom att älska räkor och den kärleken överförde hon till sina båda barn Gunnel och Lennart, som har varit verkliga räkfrossare.
De finaste sötvattensfiskarna gädda, gös och abborre fick Gustaf från sjöarna norr om Karlskoga. Under sin tid som "skeppare" på Eol hade han fått kontakt med husbehovs fiskande bönder, vilket kom väl tillpass nu. Gustaf trivdes som "fisken i vattnet" med det fria livet och hans kunder trivdes med den glade västmanlänningen, som skröt och skroderade värre än en bohusländsk fiskmånglare. Men utgifter och inkomster gick liksom på ett ut. Gustaf behövde tjäna ännu mer om han någonsin skulle bli skuldfri. Han funderade, tänkte och kom på att bästa sättet att sälja var naturligtvis om varan var så billig som möjligt för honom. Om han kunde komma på något, som inte kostade någonting alls i inköp måste väl vinsten bli 100%? En dag kom han på det! IS!
Han blev anvisad en plats vid Möckelns strand, (i Karlsoga) dit det var lätt att komma med häst och kärra. Att samhällets avloppsdike rann ut på samma ställe, var det ingen som bekymrade sig om. Han röjde upp en hage vid sjön och på vintern sågade han upp väldiga isblock med en stor timmersåg. Blocken staplades på land och täcktes med sågspån. Isen skulle inte användas förrän till sommaren. En stack var ungefär så stor som en tvåvåningsvilla. Gustaf var van vid tungt arbete. Han värdesatte aldrig sin arbetsinsats i sina lönekalkyler. Visst var isen i stort sett gratis i inköp, liksom drängen, Sven (yngste sonen), som berättar:"Jag var nog 11 år då jag började hjälpa farsgubben med is. Stacken var otroligt hög. De stora isflaken skulle hackas i mindre bitar. Vi hade en häst, som släpade blocken i land. Men det var på sommaren, den såldes. Han hade vissa distrikt, som han körde runt i och då var flaken sönderhackade i mindre bitar. Till isen hade han en liten Peugotbil, där vi plockade bort dynorna bak,sedan lastade vi in isen. Jag bar bitarna i en säck på ryggen och till slut var jag blöt så stor ja' va'."
Ett kylskåp vid den tiden var ett tätslutande skåp, där man lade in hackad is längs upp i ett särskilt fack. När isen smälte rann det kalla smältvattnet efter på sidorna av skåpet och kylde ner det. Vattnet samlades upp under skåpet varför man fick passa på och inte glömma att tömma uppsamlingskärlet.
Tack och lov för våra frysar och kylskåp och för att det fortfarande går att få köpa färsk, fin fisk.
Mycket trevligt att du binder samman generationerna med text och bild. Det sämsta är att jag inte stoppar vid det senaste blogginlägget utan fortsätter - varje gång - att läsa det du skrivit tidigare. Lika fascinerande ver gang. Det tar sån tid, serru:)
SvaraRaderaDet tycker jag är kul...
SvaraRadera