SÄLLSAM UPPLEVELSE

DET ÄR HÖST och jag är på väg bort – har flyttat in till Örebro för gott och besöker landet som en “sommargäst”. Har inte känt för att blogga på fem månader, det har inte funnits något att skriva om liksom. Istället skriver jag en ny minimusikal för ungdomar “När det regnar pärlor” och håller på att avsluta min “sista släktbok” – den om min farmor och farfar.  Runt farmor och farfar finns det inga skrönor, bara verklighet i form av bortflyende fakta. Om Arnes far- och morföräldrar fanns det material till en hel roman; om min morfar och mormor massor av historier. Det var bara att  skriva. Att blott och bart vara saklig och få det intressant är inte alltid det lättaste för en sagoberättare som jag. Men hos mej finns alltid en önskan att förstå varför en person “blev som den blev” – arv och miljö – så är det också den här gången. Att se fotspåren och gå i deras skor är en spännande första utmaning. Nästa utmaningen är bokens titel – men även den är klar och nu närmar jag mig målet att få boken tryckt.

Insikten att det bara är i mitt huvud som alla historier om släkten Gustafsson finns driver på, liksom att de flesta fotografier också finns i min minnesbank. I flera år har jag haft kontakt med kusiner – som jag aldrig tidigare känt – och plockat in lite här och lite där. Alltså åker “sommargästen” ut till Lennarts hus, sätter sig på verandan med fri utsikt över markerna och börjar det omfattande sammanfogandet av allt material.  När jag granskar gamla fotografier återupplever jag tillfället, hör rösterna, skratten, känner dofterna, kommer ihåg kläder, miner och samtal; sitter där på Lennarts veranda och är tillsammans med dem alla för några minuter. En sällsam upplevelse kan jag säga. I brorsdottern Julies blivande svenska släktbok fann jag ett fint citat som jag kommer att använda:”Genom familjehistorien upptäcker vi skapelsens vackraste träd – vårt familjeträd. Dess otaliga rötter når bakåt genom historien och dess grenar sträcker sig genom evigheten.”  (J. Richard Clark1989) Och där och då är det just evigheten jag känner.

Ny utsikt mot höstträd i stan 2011. Bilden ovan är från 2009 – lilla vita hunden finns inte längre och jag saknar henne; den röda kappan har hängt med från början alltså från 1990 när djurinvasionen tog sin början..