BYTA NAMN

Fick  för en tid sedan ett mejl från dottern Erica: “We did it!!” följt av förklarande text: “Titta noga på denna bild, jag har ett nytt efternamn!” Några månader tidigare hade hon berättat om namnförslaget som hennes svärfar tagit fram och sagt ”Aldrig i livet – Karlsson blir snart unikt” Än lär det dröja innan hon får rätt i det så numera heter hon Stenkrona. Det är för det mesta de äktsvenska namnen Gustafsson, Andersson och Petterson som ingen vill veta av längre. Dessa hederliga efternamn är uppskattade av släktforskare för det är till stor hjälp om man kan identifiera en person genom namnet. Med ett släktnamn kan det vara en arvinge i vilken generation som helst. Men med hjälp av det så kallade patronymikonet dvs. efternamnet bildas alltid av faderns förnamn, så vet jag att Arnes söner och döttrar heter Arnesson eller Arnesdotter.

Arnes pappa August hette Andersson efter sin far Anders Larsson. Men han ville inte försvinna bland alla Andersson i Göteborg utan tog sig namnet Hedberg, vilket förde med sig en officiell kungörelse i Göteborgs-Posten.

 Arnes mormorsfar hette Josef Wilhelm Eriksson  och var konduktör vid den nyöppnade järnvägen i Göteborg – vilket var fint värre. Han hade högre månadslön än en läkare. Men dessvärre fanns det i Göteborgskalendern ytterligare en Josef Wilhelm Eriksson också han järnvägare, vilket gav upphov till ständiga förväxlingar. Vår Eriksson tog sig namnet Eddy, vilket han då var ensam om.

Namnbytena kunde också gå från ovanligare namn mot ett son-namn vilket gällde min farfar och hans bröder som fått det kärnfulla namnet Björn efter en soldat i tidigare generationer. De var alla födda i senare delen av 1800-talet och avskydde det gamla soldatnamnet för de kallades inget annat än björnungarna. De tog sig ett nytt namn efter sin far Gustaf Björn – och det blev Gustafsson. Allmänt och inte det minsta “utpekande” – de smälte in bland bygdens folk i stället för att stå ut.

Det är skillnad på att forska i städerna och på landsbygden. Under slutet av 1700-talet och under hela 1800-talet så byttes de gamla ‘son/dotter’-namnen ut i rasande fart inne i städerna. Det verkade vara så att man kunde bestämma sig för ett nytt namn utan byråkratiskt krångel – så länge man inte tog ett adligt namn. Bodde man vid en bäck så kunde det bli Bäckström, eller så gjorde man sig ett namn av gårdsnamnet. Prästen skrev in namnet vid nästa husförhör eller i flyttningsbeviset och ibland står det bara “vill kalla sig….” och så blev det.