ÄNGETJUSOR OCH TORPARLIV del 1

1993 läste jag en universitetskurs i lokalhistorisk metodik och skrev till slut en uppsats “Ängetjusor och torparliv”som handlade om vår lilla “by”på landet. Byn i mitt perspektiv utgjordes av torpen Annelund, Rosenlund, Bossängen (Högby), Åtorp, Wästantorp och Bottnar. Förutom rena fakta fick jag också tag i historier om människorna där och då, vilka jag dramatiserade och tog med i uppsatsen.  Vi bor inte där längre – hurdana historierna blir om oss vet jag inte – men de här är värda att komma ihåg när vi ligger på gräsmattan och solar, lögar oss i bassängen, plockar svamp i skogen osv. Det blir underlag till en bra såpa och jag börjar med den här historien. Trevlig läsning

GLÖDVAKT - En vinterbild från Rosenlund februari 1873.

Anders och Stinalotta Lidström var de första som bodde (och byggde) Lennarts torp

Den bitande nordöstliga vinden svepte fram över de platta ängarna och blåste miljontals snöflingor framför sig. I skogsbrynet låg ett timrat torp och vinden pressade sig med full kraft mot husväggen som om den ville kasta timmerstockarna tillbaka in i skogen. Snön yrde högt över taknocken och den ringlande grå röken pressades då och då tillbaka ned i skorstenen. De stora mörka granarna på torpets andra sida vred sig, suckade och försökte undkomma de kraftiga stormbyarna. Då och då hördes en skarp knall. Det var stelfrusna träd som inte klarade av stormens framfart utan knäcktes och vältes omkull.Anders var rädd för de kalla vinterstormarna för de kunde ta död på en människa, det visste han. Varje år kom stormen, oftast tillsammans med en kyla som skarp och obeveklig letade sig in genom fönsterspringor, golvtiljor och väggar och gjorde nätterna outhärdliga. Då måste han sitta uppe och passa elden hela natten så att den vita kalla vinden inte skulle ta hela huset i besittning och famna människorna till döds. Det var inte alltid han lyckades få vedboden full med torr ved utan ibland var stock­arna så sura att de bara pyrde och fyllde huset med rök istället för värme. En sån här dag kunde sådan ved bli rent livsfarlig! Slocknade glöden måste man till närmaste granne för att låna ny. I den här stormen skulle det vara omöjligt. Alltså måste han vara vaken och passa elden. De tre barnen hade krupit ned i den smala kökssoffan. De magra kropparna försökte hålla värmen under det stora fårskinnet. Hans hustru Stinalotta hade gått ut för att se till deras enda ko som stod i ladugården uppe vid skogsbrynet. Kon måste ha vatten flera gånger om dagen för i den här kylan frös det till is med en gång. Dessutom skulle kräket snart till att kalva. Det fattades bara att det skulle hända just den här natten. Han kände en viss oro för hustrun som givit sig ut men han hade inte kunnat hejda henne. Han andades på fönsterrutan för att få bort rimfrosten men det ymniga snöfallet gjorde det omöjligt att se någonting där utanför.

Det hade varit svårt för Stinalotta att ta sig fram i snöstormen men här inne i den lilla ladugården fick vinden hålla sig utanför. Kon råmade igenkännande då hon kom. Kon var hennes ögonsten, som vanligtvis gav bra med mjölk men nu skulle hon snart till att kalva. Därför stod hon i sin. Höhäcken var tom så Stinalotta drog ned en handfull torkat starrgräs från skullen. "Du får väl lite extra ikväll" sade hon till kon "Vädret är så uschligt!". Hon lade gräset framför kon och stod en stund lutad mot den varma halsen. Hon kände hur värmen från djuret trängde genom ylleschalen. Det tröstade henne på något sätt. "Vi har det likadant du och ja', är tunga och oviga.” Hon suckade djupt. Hon var själv i sjunde månaden men kände att hon inte riktigt orkade med den här gången. Hon krossade isskorpan på vattnet och fann att det var i det närmaste slut. "Jag skall hämta mer åt dig!" Hon gav kon en klapp på den magra länden tog hinken och gick ut. Hon måste pressa sig med all kraft mot vinden för att komma framåt. På stigen ned till huset hade det bildats stora snödrivor. Hon försökte vada igenom dem och kände hur den kalla snön trängde ned i hennes skor och upp under kjolen och kylde hennes bara ben och underliv. Hon förstod att hon borde skynda sig in men visste plötsligt inte alls var hon befann sig. Alla de gamla riktmärkena var borta, det enda hon såg var den vita böljande marken och snön som yrde i luften och träffade ansiktet som sylvassa nålstick. Hinken slets ur hennes hand och skramlade iväg i mörkret. Rädslan kom smygande. Hon kände att hon fick allt svårare att gå. Hon snubblade och föll. Kall snö pressades in i hennes mun. Hon svalde. Hon försökte resa sig upp men hennes stela oviga kropp lydde inte. Hon ropade på Anders men vinden drog iväg mot skogen och där fanns det ingen som hörde henne. Flingorna började täcka den mörka ylleschalen.

Då Stinalotta gått ut ställde Anders sig vid hyvelbänken och drog några drag med hyveln över det som skulle bli en stolsits. Han tyckte om att känna träet under sina händer. Han flyttade sig närmare spishällen för att kunna dra nytta av ljuset. Då och då ändrade han ställning för att värken i kroppen skulle lätta. Men den blev bara värre i den tilltagande kylan. Han upphörde med arbetet och drog gång på gång handen längs örsnibbarna där guld­ringarna satt. Det var liksom en besvärjelse, för visst skulle guldet ta bort det onda i kroppen? Så hade man sagt till honom och många dagsverken hade ringarna kostat. Men värken i ben och leder fanns kvar, det var en sjukdom som likt en förbannelse först drabbat hans föräldrar och nu honom själv. Kanske hade det varit ännu värre utan ringarna, vad visste han. Han tänkte på de tunga dagsverkena som återstod i skogen. Han fick aldrig ge upp. Räntor och arrendekontrakt tog ingen vilopaus utan piskade hans pinade kropp att fortsätta arbeta dag ut och dag in, år efter år.

Den äldsta flickan satte sig plötsligt upp i soffan. "Varför kommer inte mor tillbaka? Hon måste ha hunnit ge kon både gräs och vatten nu. Tror far att kalven kommit?" Hon lät orolig.Stinalotta! Hans tankar hade fått honom att glömma tiden. Han gick fram till fönstret igen men såg lika litet som förra gången. Oron började mola i kroppen för hustrun hade alltid haft dålig syn och i mörkret var hon så gott som blind. Men hon kände alla vinklar och vrår både ute och inne så ingen kunde märka hennes svårigheter. Han tog på sig fårskinnsjackan och öppnade ytterdörren. Ut mot mörkret ropade han hustruns namn så högt han förmådde men vinden drog iväg med ljudet och något svar fick han inte. Någonstans där ute måste Stina Lotta ha blivit hindrad - någonstans mellan ladugården och huset. Han var tvungen att ta snöskoveln för att skotta sig fram men några spår efter hustrun fann han inte. Hade hon försökt gå ned till källan? Han vände tillbaka mot huset och fortsatte ner mot källan. Han förbannade snöstormen, skottade och svor. Det lättade på ilskan och oron han kände. Halvvägs ner mot brunnen fann han den tomma hinken men hustrun var fortfarande borta. Ett svagt ljud fick honom att vända sig om. Hon låg vid stigen, helt översnöad. Han fattade tag i hennes iskalla händer och släpade henne fram till huset. Så försiktigt han kunde drog han henne över tröskeln. Hon jämrade sig svagt och han kunde uppfatta att hon var orolig för att kon saknade vatten."Det blir bra med kon imorron", svarade han. Han slet upp deras halmmadrass ur sängen och lade den framför härden. Varsamt drog han av henne de stelfrusna kläderna och började masserade hennes ben och fötter. Äldsta flickan, som fortfarande var vaken, ställde snyftande kaffepannan i spisen. "Dör mor nu?" hulkade hon. "Inte ska mor dö ifrån oss. Kom här så försöker vi pigga upp henne med lite rågkaffe." Anders försökte låta så övertygande som möjligt. Försiktigt hällde de i henne den heta svarta drycken. Han fick ner hustrun bredvid barnen i kökssoffan och snart sov de alla fyra. Anders eldade hela natten. Rimfrosten på väggarna blev vatten, som rann i små rännilar ned mot golvet men ingen frös.

Februarimorgonen kom med en klar himmel som långsamt orangefärgades i öster då solen sökte sig upp över horisonten. Det var vidunderligt vackert. Ännu så länge nådde solstrålar­na bara det snötäckta taket men om ytterligare några dagar skulle de leta sig in genom köksfönstren. Anders tog ut dragkälken från logen och slängde yxan över axeln och började gå upp mot skogen. Han stannade upp en stund, vände sig om. Landskapet hade ändrat form under natten men det var fortfarande fria vidder runt om. Känslan av oändlighet uppfyllde hela hans kropp. Stinalotta kom ned ifrån källan med vattnet skvimpande ur hinkarna som hände i okstockens kedjor. Kon skulle äntligen få sitt vatten.

Den 2 april 1873 födde Stinalotta tvillingarna Johanna Josefina och Emma Mathilda. Flickorna levde en vecka, de dog av svaghet.

Kuriosa: Den nästa som “föddes” på Rosenlunds ägor men i vår moderna tid på USÖ var Mathilda Vennerholm född 17 juli 1989. Nyfödd och med Emelie 2 år senare.