Då jag gjorde intervjuer för mitt lokalhistoriska arbete fick jag alla fakta om bonden Lars Jansson och hans dotter Malins tragiska olyckshändelse, som inte bara kom att påverka Janssons familj utan i allra högsta grad Maja i Bottnar, som hade haft ett förhållande med Lars och som fick hela skulden för olyckan, som hon inte hade något med att göra. Man måste hitta en syndabock för den fruktansvärda händelsen och hon drabbades av byns kollektiva bestraffning. Henne skall jag berätta om senare. Lars Jansson byggde Annelund där han och hustrun Anna bodde, innan han tog över gården uppe i byn. Detaljer om hus, husdjur och trädgård stämmer med hur det såg ut vid den tid nere “hos oss”. Här är en dramatiserad framställning av den ödesdigra dagen.
Tisdagen den 12 juli 1898. Morgonen kom med ljumma torra vindar och strålande sol. Det var efterlängtat för det hade regnat hela försommaren. Lars spände hästen för kärran. Idag skulle han köra ner till Annelund och kupa potatis. Varken torpare Lidström eller Eriksson, som bodde på hans torp därnere, ägde någon häst och utan häst var det förfärligt tungt att kupa fälten! Den blå himlen med de lätta slöjmolnen gjorde honom på gott humör. Visslande hoppade han upp i vagnen och körde fram på gårdsplanen. Hans hustru Anna kom ut med en matkorg.
– Ska du hjälpa dom i Bottnar med? Hon sade det mer som ett påstående än som en fråga.
– Du vet lika bra som jag hur eländigt dom har det. Det är vår kristliga plikt att hjälpa dem. Han böjde sig fram och tog emot matkorgen. Han visste att Anna misstrodde hans avsikter då det gällde Maja i Bottnar.
– Ta med dig Malin då vet jag att du måste hem ikväll.
Först då upptäckte han sin 12 åriga dotter som barfota och ivrig stod bakom hustrun.
– Snälla far? Jag vill SÅÅ gärna träffa Walle och plocka smultron. Hennes förväntansfulla ögon kunde han inte motstå.
– Upp med dej jänta, så vi kommer i väg. Han visste att hon älskade Annelund. Där var hon född och där hade de bott till helt nyligen då han tog över gården uppe i S Dylta efter hustruns bror. Hon hoppade upp i vagnen och han manade på hästen som glad åt sommarvädret travade på, kastade med huvudet och viftade undan flugorna med svansen. Lars stannade till vid järnvägsstationen där det var liv och rörelse, utbytte nyheter och ventilerade vädret, varefter det blev dags att berätta vart han var på väg.
– Jaså det är dags med potatisen nu. Kan dom inte klara den själva därnere? Nähej nä! Det vill allt till att du kommer över ängarna när vattnet står så högt. Dikena är bräddfyllda och på sina håll syns inte vägen. Det är ett elände med allt vatten. Du får väl ta märren i en båt. Han ä farli den där ån! Lars var förvånad över att människorna i allmänhet var så rädda för ån och dess vatten. Det kanske berodde på att så få kunde simma. Han själv var ovanligt nog en skicklig simmare och såg inte ån som något skrämmande och farligt. Han ryckte lätt i tömmarna och hästen började gå igen. De stannade vid järnvägsövergången, ångloket mot Nora tutade och bolmade rök mot den blå himlen. Hästen svarade genom att gnägga ljudligt.
– Tåget blåser salut för oss Malin å hästen hälsar till Nora! Skrattande körde de över spåret vid Ulvklippan. När de svängde ut på ängarna mötte dem en märklig syn. Bland tuvorna glittrade vattnet och gräsvallen mellan hjulspåren stack upp som ett grönt spår. Lars höll in hästen. Han tyckte om synen av den skogsklädda Käglan med de insprängda små ängetjusorna. Himlen välvde sig så vidunderligt högt däröver. Mestadels gick korna i bet här nere men i år var det inte att tänka på. Någon gräsvall kunde man inte heller ta. Markerna skulle inte hinna torka upp.
– Vilka gäddor vi dragit här höst och vår när det varit översvämmat. Ja det har varit så stint ibland att vi tagit dom med håven! Malin skrattade för hon tyckte det var lustigt att tänka sig hur gäddorna liksom korna betade på ängarna. De hade kommit en bit ut på ängarna nu och det plaskade runt hjulen.
– Nu flicka lilla får du hålla i dej för nu blir det åka av! Han svängde piskan över hästen. Den ökade takten och vattnet sprutade omkring dem. Solen glittrade i dropparna som fastnade i Malins långa flätor. Hon klappade händerna av förtjusning och vinkade åt drängen som slog dikesrenen upp mot skogen. Han höjde handen och vinkade tillbaka.
Framkomna till Åtorp spände de hästen från vagnen och lät vagnen stå kvar i Åtorpabacken. Lars lyfte ner Malin och de började gå över gärdet upp mot Rosenlund. Anders Lidström, som tittat efter dem hela morgonen, kom springande över åkrarna och hojtade att kaffehurran stod på spisen och kaffetåren skulle dom ha innan de gick ut på potatisåkrarna.
– “Jansson måste se karten på äppleträden!” De fyra äppleträden mellan vedboden och ladan var Lidströms stolthet liksom hans bikupor. Lars beundrade hans halmkupor med de sockertopps formiga papptaken. Idag surrade luften av både bin och humlor som letade sig fram i den frodiga 
grönskan. Lidströms hustru Stina Lotta hade dukat på vit duk ute i syrenbersån och var i full färd med att slå upp kaffet. “Det är extra högtidligt att ha husbonn här en sån vacker dag.” Hon var 66 år mor Lidström och inte så rask längre. Det här besöket hade hon sett fram emot och pannan hade stått och puttrat på den nya vedspisen hela morgonen. “Vassego, skorporna är nygräddade men kanske inte så möra som dom brukar, å passar det så ta en ordentlig smörgås också”, trugade hon och strök rejält med flott på det mörka rågbrödet som hon räckte Lars. ”Ska Jansson inte ha lite grädde? Å socker?” Hon krusade och stod i och Lars tackade och tog emot. Malin gick ner till Emma och Johannes i Annelund. De hade inga egna barn men en fosterpojke, "Walle", som Malin brukade leka med de få gånger hon var där och hälsade på. Även om han var 4 år yngre så fick det duga. Hon visste också att Emma skulle ha kattungar.
- “Du har väl kattungar däruppe i byn. Vad är det för märkvärdigt med dom här?” Emma tittade på barfotaflickan, som gick runt i köket och liksom sög in de välbekanta dofterna. Det luktar mer "hemma" här - än hemma i byn”, tänkte Malin. “Kattungarna är härifrån”, svarade hon slutligen. Malin kunde inte förklara att hennes hjärta fortfarande bodde kvar i Annelund. Men Emma förstod. Hon tog med sig flickan ut i lagården och letade reda på kattan med ungarna som Johannes inte haft hjärta att slå ihjäl. “Du kan få ha den där spräckliga som din egen.” Emma lyfte upp den mjuka jamande lillen ungen och la den i Malins famn. “Så söt den är men den har ju inga ögon än.” Malin kliade den försiktigt mellan öronen. “Än så länge mår hon bäst hos kattan”, sa Emma och Malin lade försiktigt tillbaka kattungen i höet.
– “Vill du plocka smultron med mig nu?” Malin vände sig mot W
alle. Walle som traskat efter dem hela tiden, var inte nödbedd och inte hade han något emot att Malin visade honom SINA smultronställena. Hon hade bott här mycket längre än han själv och hon kände hagarna och dikena bättre än vad han gjorde. De gick längs dikesrenarna och genom björkskogsgläntorna upp mot Wästantorp och Bottnar. Där fanns de verkliga smultronställena. Solen silade genom lövverket och flygfärdiga fågelungar fyllde luften med sitt tjattrande. Uppe i byn var det mycket tystare för där fanns inte alla dessa träd.
Fram på eftermiddagen då allt arbete var klart, följde Lidström med Lars ner till Åtorpabacken. “Vi är glada för hjälpen du gav oss här nere. Det är inte mycket till torpare Jansson har”, sa Lidström. “Vi borde ju ha klara't själva. Tack ska han ha!” Han lade sin arbetsmärkta hand tungt på Lars axel. Det var sällan han visade några ömhetsbetygelser. Lars lyfte opp Malin i vagnen och när vagnen rullade ut på ängarna vände han sig om och vinkade. Lidström och han hade upplevt mycket ihop. “ Det känns var man har sina vänner”, sade han för sig själv. ”Vi har båda gjort ett gott dagsverke.” Lars var trött i kroppen efter dagens slit. Hästen verkade också trött efter alla potatisfåror men han lunkade lydigt hemåt på den vattenfyllda vägen. Malin gnolade och sjöng, insekterna surrade runt dem och några svalor korsade himlen ovanför deras huvuden.
Drängen som slagit gräs hela dagen upptäckte dem på återvägen. Han kom ihåg hur lustigt det sett ut när vagnen forsade fram i vattnet som en pråm dragen av en häst. Den här gången lunkade hästen framåt i maklig takt, var väl trött tänkte drängen, stödde sig på lieskaftet, tog upp brynet och drog några drag. Vagnen närmade sig diket i vars ena ände han stod. Den andra änden försvann under en bro och ut i den strömmande ån. Han tyckte vagnen var bra nära åkanten men han såg inte så bra härifrån. Han tog tag i lien och gjorde sig beredd för ännu ett svepande drag över dikesrenen. Han hörde plötsligt hästen gnägga högt och skrämt och tittade upp. Han såg vagnen välta över kanten ut i ån och hörde flickans förtvivlade skrik innan alltsammans försvann under vattnet. Han slängde lien och sprang skrikande ner mot ån, fick loss förtöjningen till en eka. Vattnet strömmade mörkt och tyst allt han såg var ett strå med smultron som snurrade runt i en vattenvirvel.
Nerikes Allehanda 13 juli 1898.
Ervalla åns offer.
"Den öfversvämmade ån kräfde igår afton två människolif. Vid 5-tiden körde i närheten af Ulfklippan, Ervalla station, lantbrukaren Lars Jansson från Södra Dylta med sin tolvåriga dotter ned i ån från vägen som går invid densamma och nu står under vatten. En person som såg olyckshändelsen skyndade med eka till stället men som de åkande antagligen kommit under vagnen kunde ingenting göras för dess räddning. Tillstädsekomna personer sökte genast så väl genom dykning som draggning få reda på de drunknande men först kl halv 9 lyckades man få upp såväl dem som hästen. De ihärdiga försök som gjordes för lifvets återkallande blefvo fruktlösa Den särskilt för sin synnerliga hjälpsamhet kände mannen, som efterlämnar änka och 6 barn, havaraf 3 minderåriga, var af alla afhållen och aktad."
Bilder: Äppleträden har fortfarande en fantastisk blomning på våren. Ån stilla och lugn en sommardag år 2007 och Gunnel som skeppare 1955 och Lennart i båt vid översvämmade å omk 1947.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar