FÖRÄLSKAD HUND

Promenaderna i Vivalla var från första början en trevlig upplevelse för vår Ralle, som efter den första prövande veckan hade svansen i en tjusig krok över ryggen – bara han fick undvika möten med svarta hundar, kvinnor i svarta burkor med fladdrande ärmar, samt de flesta hanhundar utom grannkompisen, pudeln Ludde, som mestadels går på två ben och är vänlig mot alla. Och så mötte han för första gången en liten blandrastik, som han förlorade sitt hjärta till med en gång. Och detsamma gjorde hon och de såg ut som Lady och Lufsen.

Ute på landet hade det varit helt riskfritt flickfritt – ja, spetsen Muru var ju flicka förstås men steriliserad och utsände aldrig några inbjudande dofter. Wilma hund hos barnbarnet Elin,  nonchalerar honom för det mesta totalt. Möjligen kan hon bli något tillmötesgående under löptid men knappast inte det heller. Ralle har alltså levt ett lugnt, kanske lite tråkigt, men ändå fridfullt liv. För fjorton dagars sen rämnade världen. Lilla hjärtat i området här var på gång och utsände de allra ljuvligaste dofter och de sexigaste inviter, som Ralle upplevt. Det blev hormonstorm i Ralles kropp. Eftersom alla möten skedde i kopplat tillstånd och under övervakning fick kärleksparet aldrig till det. Men hon stannade framför vår port och ville in och Ralle sprang som en osalig ande genom lägenheten och ville ut. I cirka nio dagar har han småpratat, gnällt och ylat och hängt oss i hälarna så fort vi närmar oss tamburen. “Släpp ut mej,” gnyr han i alla lägen ett par timmar. I går var vi ute på turné i Västmanland, och hade lämnat Ralle i Elins vård. Där slog ylandet ut i full blom – inte ville han vara på landet! Hon kastade ut honom två gånger för hon stod inte ut men då ylade han bara ännu högre “släpp in mej”. Han gjorde bort sig totalt hos Elin. Vi kom,  fick tillbaka hunden med orden “han är fullständigt bedrövlig”! Det tyckte vi också som under en tid inte fått en syl i vädret för allt pratande från Ralle. Ja, alla ni som känner denne tysta och vänlig hund förstår ju att han drabbats av rena härdsmältan i hjärtat.

Nu löper inte lilla hjärtevännen längre (första fria dan idag) och kunde passera nedanför vårt sovrumsfönster i morgonväkten utan att Ralle stod fit for fight ute i tamburen och tjatade om att bli utsläppt. Märkligt att även de avslagna dofterna går genom husväggar och tapeter. Han visste och började ägna sig åt mat och godis istället. Vet inte hur många kilo han tappat för sin stora kärlek – men han hinner äta upp sig till nästa gång. Han sover som vanligt, ligger still som vanligt – drömmer han? Längtar han till nästa gång? Eller är han bara en vanlig liten hund, som inte får oss människor att förstå vad han behöver – och har gett upp för denna gång? Nästa gång är vi förhoppningsvis på lugna landet.