JULBILDER

Min mormor Axelina trodde verkligen att tomtar dvs vättar fanns. Det var samma typ av tomte som Viktor Rydberg skriver om och ingen rödklädd skäggig jultomte. Hennes mamma Mathilda satte ut ett fat gröt i uthuset för att hålla vätten på gott humör. Fatet var tomt när det hämtades in. Mormor kom från Västmanland och den här tron hade hade hon kvar så sent som i min barndom då hon själv satte ut julgröt i vedboden i Karlskoga,  där hon bodde då,  till glädje för kringstrykande kattor och inneboende möss. Jag trodde hon skojade när hon talade om gårdstomtar – men så var det inte.  Morfar retade henne naturligtvis för han trodde inte på nån form av “skrömt”, men hon backade inte en millimeter i sin tro. De tomma faten var bevis nog.  Här min favorit bild på mormor vid spisen, där hon smakar av lutfisksåsen med en halv liter grädde! Laga mat kunde hon. Har haft inne bilden tidigare men väljer den igen som en av mina favoriter.

Jag upplevde inga jular med någon som helst tanke på att Kristus föddes till världen. Mina jular bestod av julklappar och ett rikt mått av släktkänsla, eftersom alla morbröder, mostrar och kusiner firade jul tillsammans med mormor och morfar. Det var JUL med stora bokstäver. Mestadels fick jag böcker – vilket jag älskade – men jag har minnen av en verkligt hemsk “klapp”. Jag var i mina tidiga tonår då min mamma och pappa bestämt sig för att nu var det dags att börja fylla min brudkista, som man fortfarande sa på den tiden. Jag fick 3 hårda klappar som  tycktes lova många böcker att läsa. Men det var en hel uppsättning  knivar, gafflar och skedar i högklassigt rostfritt stål, alltså dyra fina saker. Jag blev  grymt besviken och och gruffade högljutt en hel jul. Tacksamhet visste jag inte vad det var – förrän jag gift mej och började använda besticken.

Några bilder från julen 1941, som vi faktiskt firade hemma på Tegelgatan 15 i Örebro. Det var krig och tider då vi inte visste om kriget skulle komma till oss. Min pappa var ständigt jourhavande “ifall något skulle inträffa”. Därför var en del av släkten, som inte var inkallad, hos oss i Örebro.  Min älsklingsleksak var en blunddocka som jag fick  det året. Hon hade hår att kamma och kunde säga “mamma” om jag vickade på henne. Hon hette Maria. Sen hade jag en större docka i hård cellulit – Ulla, som kunde ha kläder i babystorlek. Henne hade jag fått tidigare. Bäst tyckte jag om Maria och kände alltid lite dåligt samvete för Ulla, eftersom hon aldrig fick någon större plats i mitt barnahjärta.

Överst: Morbror Gösta, som arbetade i Björkborn och gjorde krut, var inte inkallad , utan sitter med mej i knät + pappa med V-ringad pullover . I soffan morfar med Lennart, moster Rut och mamma med tygblommor på klänningen. Det är fest.  Nedan: På fina persiska mattan leker jag  med Lennart, 8 mån gammal, så länge att pappa hann ta några kort.  Jag har svarta yllestrumpor, som kliar fruktansvärt och läderskor med plös.

BLANDAD PYTTIPANNA AV MINNESVÄRDA JULKORT.

Från Bohus 1973. Pappa Harry hade dött i april – det var mamma Märtas första ensamma jul. Sitter tillsammans med Jenny som föddes i mars. Yvonne och Gunnel på sidorna av kortet. I min mammas släkt trodde man att det skulle finnas ett visst antal inom varje släkt, som inte fick överskridas. Om någon föddes vilket innebar att antalet överskreds, måste någon dö. Detta år skedde utjämningen mellan pappa Harry och lilla Jenny.  Balansen måste alltid finnas. 1986 John i morfars knä med betänksam Emelie inför julklappar i Kåsjön; 1989 släktens hetaste julklapp, Johanna i mammas armar, född på självaste julafton. Alla jular – Arne bakar pepparkakor (läs äter upp pepparkaksdegen) med Elin i Dyltabruk;

TILL SLUT – ÅRLIG JAKT PÅ JULGRAN

Jag är tacksam för släkten, för snön, för granarna och för ljusen men allra mest tacksam för stjärnan, som en natt strålade över Bethlehem,  som fått mig att skriva flera sångtexter varav jag väljer en och önskar er som läser det här en GOD JUL

Det tändes en stjärna i mörkaste natt och mörkret kan ej henne dölja

Hon lyste så vackert gav gryende hopp, den stjärnan den ville jag följa.

Då hör jag vad stjärnan berättar för mej – och gläds över löftet i orden,

jag ville nog gärna men tvekar ändå – jag äger för litet på jorden.

Ej rökelse, myrra, ej gåvor av guld – kan jag taga med som en hälsning

till barnet som kommit så stilla i natt – att giva mej lycka och frälsning.

Var jag en herde då skulle jag strax mitt lamm vid hans krubba få sätta.

Då viskar den stjärnan helt tydligt till mej:

“Det räcker med bara ditt hjärta!”