NÄR JAG VAR BARN

När jag var klar med släktboken som handlade om farfar och farmor skrev jag att jag kände både tomhet och saknad, något var färdigt och det skulle inte bli mer sökande efter fakta och bilder. Sonen kommenterade att jag ju kunde gå över till min egen barndom – och så är det förstås.  Det hör till saken att jag bibringats en bild av att vara  minst lika illvillig som Lilla My hos Mumintrollen. Kan det verkligen varas sant? Tycker jag ser tämligen oskyldig ut så där i början av  mitt liv, där jag står på en äng i rosa sidenklänning utanför morbror Göstas hus i Karls-Åby, Karlskoga,

eller sitter tämligen säkert i Mammas armar på trappen till samma hus med min moster Rut som beundrare. (sommaren 1939)  Jag var hellströmssläktens första barnbarn och en klar favorit inte minst hos mormor och morfar. Men troligen inträdde en djupgående förändring runt 3 års åldern för plötsligt var jag inte ensam om släktens uppmärksamhet längre. Jag hade fått en kusin som hette Bo och han var ganska oförarglig. Ville gärna leka med honom, men han fattade inte mycket av det där med sandlådelekar, så det sägs att jag öste hela hans vagn full med grus och sten för att han skulle förstå bättre. Hans mamma plockade sten ur hans mun, för jag hade troligen också matat honom, så han inte skulle vara hungrig. Senare kom han många gånger på besök till landet men då hade jag min cykel och var överlycklig för det. Här har Bo fattat posto framför sin mamma (min moster Lola)och övergivit sin cykel som står i bakgrunden och han har fått en liten bror Lars. (sommaren 1941)

Att få en bror var verkligen ingen höjdare – det visste jag att Bo så småningom skulle inse. Vi hade drabbats båda, vilket gjorde att vi ända upp i vuxen ålder hade stor förståelse för varandra. Vi skulle leka med våra “småbröder” och vara “snälla”.  Inte roligt för den som knuffats ut ur rampljuset men jag tycker nog att bilderna visar att jag försökte. Pojken i badbassängen är Åke *Andersson, son till det par som mamma och pappa delade landet med. Han var min kompis ända tills jag försvann från Örebro, då han gifte sig med min bästa kompis Kerstin.

Det ser ut som om Lennart och jag hade en trevlig skogspromenad längst ut till höger. Jag har hunnit få kalvben med stora knän och jag var en hejare på att springa. Lennart påstår att när han och jag var i skogen, så sprang jag ifrån honom och då blev han jätterädd vilket tycks ha varit lilla Mys avsikt. Jag går hem och berättar att han sprungit bort och blir beordrad att leta reda på honom. När jag hittar honom drar jag med honom hem och han får skäll av mamma för att han “sprungit ifrån mej”. Håller med om att det var en utstuderad taktik för att slippa dra runt på en liten bror. Tycker faktiskt att jag ser riktigt sammanbiten ut varenda gång vi måste vara med på samma kort. Så kanske alla historier om mej och min bror är sanna trots allt.

Men jag växte till mej och hade roligt åt en annan kusin – som också påminde om Lilla My – nämligen Annica från Karlskoga, som då och då hade avyttrats hos min mamma medan hennes föräldrar hade semester. Mamma gillade Annica skarpt men det gjorde inte vår stackars kattunge, som hon pressade ner så han låg som ett läskpapper efter marken och jamade hjärtskärande. Mamma: “Vad gör du med katten?” Annica: “Bara klappar´n!”   Ibland tvingades han vara baby i cykelkorgen där han inte stannade länge. Men skönt var det på landet bland alla Märtas blommor, för det var fullt av sommar i alla rabatter och – ja ni vet, solen sken jämt!

Bilderna ovan troligen från 1951 Annica tre år och jag tretton.

Men ni som läser det här och ser en alldeles nytagen bild av min lillebror tillsammans med sina pojkar Jörgen och Jan nog har han klarat av skogspromenaderna ganska bra eller…,vem är vem??? av far å son alltså