LYCKLIGA STUNDER

Bland alla kort i filerna måste det väl finnas några med “lycka” skimrande över bilden, tänkte jag. Men de bilderna var inte så lätta att hitta, för idag är det inne med ett fånigt grimaserande (här familjebild från 2007)och tydligen är det inte alls fel

 
 
 
 
att se hur löjeväckande ut som helst. Inte heller är alla gruppfotograferingar med det påklistrade “cheese”-lyckoleendet vad jag letade efter men kusinerna nedan kanske är hyfsat glada även inuti. (Carl, Mathilda Johanna)

I början av 1900-talet skulle det vara en allvarlig och högtidligt min och inget lättfärdigt leende så där fanns inte heller mycket att hämta. Men jag hittade en liten lyckoleende Stina – en syster till Arnes mamma – och jag förmodar att det är kattungen i hennes famn som gör henne lycklig vid just det stora ögonblick, då ett ateljékort skall tas (1906)



Några av mina lyckofavoriter som kanske varit med i bloggen förr.

Arne upplever den första snön inne på en bakgård i Göteborg. En liten kompis har han också med sig. Tänk vad underbart att få leka i snö i det annars så regniga Göteborg.Gunnel, fångad då hon har slagit Arne i krocket. Lyckan är att känna sig oövervinnlig.


Att åka båt på ån gjorde Arne lycklig – han var som närmast sina seglardrömmar just då – men så stal dom båtmotorn som bekant, så nu får han gå på vägen bredvid ån och drömma om hur lycklig han var då han seglade med Gratia mellan Göteborg och Danmark (och var sjösjuk mesta delen av tiden…)
Sen är det en otrolig lycka att få mata en liten babykusin (Johanna)tycker stora kusin Emelie, medan Johns lycka ligger i att få äta så mycket kakor han vill.

 
 
 
 
 
 
 













Min morfar Karl Gustaf var en som hade glimten i ögat. Hans valspråk “lev livet leende” blev en sång i en musikal som jag skrev texten till. Bilden är från hans tid som stenhuggare i Uppsala (1905) vilket resulterade i att han blev grundläggare och så småningom byggde hus och vägar i Karlskoga. Det gick upp och ner men hans humör var det aldrig fel på. Han var kortväxt men levde länge ända till han blev 96.

Hans yngsta barnbarn är min kusin Suzanne och nog ser man att han är förtjust i att ha denna lilla flicka i knät. Troligen fyller han 85 här (1959)

Slutar med en annan lyckostund – den vi upplevde då och då soliga mornar nere vid vår damm med hunden på plats och myggorna inne i skogen. Vi var bara lyckliga över att vi hade ett så gott liv.

“