BEHÖVER DU NÅGRA GODA RÅD?

var Lennarts öppningsfras då han kom över till oss för en pratstund – och vi fick många både råd och pratstunder då den gustafsonska invasionen från USA slog till några gånger om året. Lennart delade med sig goda råd för såväl fårskötsel, gräsklippning som livet i största allmänhet. Det fanns inget ämne som vi inte gick på djupet med – och genom mitt liv har jag upptäckt vilken oerhört vänlig, omtänksam och släktkär själ han är. Men jag var allt annat än lycklig då han anlände till vår familj på Tegelgatan 15 i april 1941.

Till min stora besvikelse kom han i ett läge när jag trodde att “tillökningen” innebar att vi skulle få en hund! Det var förskräckligt för denna 4 åriga entertainer att helt förlora sin applåderande publik till en knubbig liten pojke  med mörkt hår; som inte kunde prata och som jag inte fick konka runt på utan skulle ta i med försiktighet. “Se men inte röra”. Det gick absolut inte att använda honom till nånting. Efter ett par år skulle det visa sig att mamma menade att jag skulle ta hand om min lille bror. Han lekte tyst med sina leksaker, stannade där mamma hade placerat honom och var aldrig till besvär, mycket lätt att passa men fullständigt omöjlig i mina lekar. En sån lekkompis ville jag inte alls ha och jag gjorde vad jag kunde för att slippa ifrån ansvaret. Snäll var jag inte men dom berättelserna tar jag i annat sammanhang.

  

Bakgrundsbilden: Lennart och Gunnel på landet bland överblommade maskrosor; lilla bilden högst upp: Lennart (cirka 3 månader) i Gunnels famn, bilden till höger: På promenad i skogen där Gunnel för övrigt brukade “tappa bort” honom; bilden nedanför: Lennart i pappas båt som guppar i vattnet  på den översvämmade vägen. Gunnel hade aldrig fått sitta där för hon hade blivit “sjörövar Jenny” och härjat runt, ramlat  i vattnet och hamnat ute i sjön Väringen. Bilden till höger:  Mamma, tant Svea, som älskade Lennart, på lingonplockning; längst ned till höger:  Mamma och tant Svea på en uteservering med nyfödd Lennart i den bulliga barnvagnen med Gunnel som åskådare tillsammans med Sveas tax. Gunnel gillade tant Svea inte bara för att hon hade en hund utan för att hon förstod sig på små flickor vars mun aldrig kunde vara tyst. Bilden på Lennart och Gunnel vid julgranen är en barndoms favorit med djupa hjärtesträngar.

Lennart växte till sig och blev en lång och stilig kille som stortrivdes på landet, som älskade att flyta runt i ån utrustad med ett antal däck och en madrass; fiska mört till sin sommarkatt - eller köra pappas motorbåt som om den var värsta racern – särskilt genom strekarna, där han påstod sig känna till varenda sten förmodligen för att han hade krockat med dom. Kontroverserna med storasyster övergick från fullt krig till väpnad neutralitet till att han blev en kul kompis och vän som var bra att ha. Båda gifte sig och båda kom att bo i Göteborg. Lennart har alltid haft en väldigt god förmåga att nå människor och på ett tidigt stadium förtjänade han ordförandeskapet i “smilfinksklubben”, vilket låter smörigt men innebär att man har en mycket god social kompetens att hantera barn, tonåringar såväl som sura gamla tanter.

Brudparet  30 oktober 1964 i kyrkans kapell, Viktoriagatan 32 i Göteborg med vigselförrättaren Åke Ternström ;  med brudnäbbarna  Suzan (5 år) och Erica (3 år) iklädda rosa klänningar.  Brudtärna är Yvonnes syster Britt Marie  (gift Ancker): liten bild till vänster visar Lennart  från ett semesterbesök i Gravarne på Västkusten – och det är inte mört han har fiskat den här gången.

Det är tack vare Lennart som “Landet” finns kvar och har blivit 2 hus (alla uthus oräknade). Efter det att mamma och pappa var borta förlorade landet sin tjusning. Vi bodde i Göteborg – Lennart hade flyttat med sin familj till USA. Det blev en börda att ha ett sommarhus så långt bort. Slyn frodades och gärdena växte igen, gräsmattan var vildvuxen och blev ängsvall, huset behövde omvårdnad. För mej fanns bara en lösning – sälja. Men Lennart, som visste hur mycket platsen betytt för pappa, ville behålla det och så blev det lyckligvis. I stället för att sälja landet sålde vi huset vid den lilla sjön i Partille och fick en helt fantastisk tid här. Och vill jag säga – det skapade släktband och minnen som kommer att finnas kvar i all evighet och vilken välsignelse är inte det.

Lennart är en väldigt hjälpsam person och här har Arne och han beslutat sig för att klara av grannens syrenhäck – vilket dom också gjorde. Bilderna visar att han också hjälper till - kanske med goda råd - att fånga in motvilliga får som ska hem efter sommaren + lite hundträning. Han kallades allmänt för “köttbulls-lennart” för alla våra tre hundar (Caddi, Muru och Ralle) lärde sig blixtsnabbt hur det lät när han öppnade kylskåpsdörren i sitt hus 50 meter längre bort. De lämnade sina hemmaplatser och när Lennart vände sig om satt de bakom honom med förväntansfullt viftande svansar och för det mesta fick de sin belöning. (Det kanske låter som tre hundar satt där men det var en-i-taget)Den inlärningen var snabb vill jag mena. Det fungerade bra eftersom han var här på sommaren och hade ytterdörren öppen.

I mitt liv har släktforskning varit en hobby så långt tillbaka jag kan minnas. Lennart var helt ointresserad av släktband men efter att han flyttat till USA blev släkten mer för att inte säga mycket betydelsefull. Vi har genom åren haft en livaktig om än inte tät kontakt med kusinerna på Hellströms-sidan. 2010 fick vi kontakt med våra kusiner på Gustafssons sida. Dessutom är Lennart en mycket omtyckt “morbror” för både våra barn och barnbarn inte minst för att han gav sig tid med dem, men också för alla berättelser runt lägerelden – ibland skräckfyllda som den om den pålade kolvaktaren uppe i Backusta puss, en skräckis  som det blev tradition att återuppleva varje år. Allt omvärvt av lägereldens rök och smakdofter.

Till sist bara några släktbilder.

Övre bilden hellströmskusiner 1981: Eva-Stina (1943-1999) Annica, Suzanne, Gunnel Lennart (1941-2012) Anders (1946-2007), Bo, Lars. Bild: Harry Lennart och Märta; Bild familjen 1981: Yvonne, Lennart, Jan, Jörgen Jill, Jenny och Juli. Kusinträff på gustafssons-sidan 2012: stående: Birgitta Grenehed, Lennart, Gunnel, Raymond och Lennart Gustafsson, Frank och Reiné Grenehed, sittande Arne, Lisbet, Carina, Barbro, Ingegerd. Släktträff i Karlskoga 1989: övre raden från höger Lennart, Suzan Gunnel, Lars, Anders med dåvarande hustrun Ulla-Britt: sittande från höger: Jan och Suzanne, Ulla och Sven, Annica och Göran (Arne tog bilden) Undre bilden: framför ladan sommaren 2000 : Gissa själva vet jag!

Jag kom först till jorden men du, Lennart, kom först till himlen. Nu får du träffa alla och kanske försvara en del märkliga fakta jag skrivit om  i våra släktböcker och som gäller för sanning. Du var ett stort stöd när det gällde vår familjehistoria och så oerhört stolt över att Julie fortsatt med skrivandet fast på engelska så att “stigarna” inte ska växa igen där heller. Kanske ger du himlen lite “goda råd” också, du har fullt upp att göra förstår jag. Kram Gunnel