EN SVINAKTIG BERÄTTELSE

Nya hyresgäster ska bosätta sig hos grannarna och markarbetena är i full gång. Det mäts, pålas och bankas och kusinerna Axel och Jonathan har inte hamnat i slagsmål även om A ser ut att attackera och svänger släggan farligt nära Js huvud. På vissa bilder ser det ut som Marcus tänker ta till storsläggan för att banka in lite vett hos J. Han träffar turligt nog alltid pålen och aldrig Jonathan. Eftersom pensionärer har gott om tid är Arne väldigt tjänstvillig och hoppas få göra en insats från grävarens insida – men av nån anledning är han inte betrodd och hänvisas till att arbeta med kameralinsen. Man kan inte ha tur jämt!

 

 

 

 

 

 

 

Huset som Marcus byggt är av det enklare slaget och saknar både el, vatten och avlopp men hyran är inte heller hög. Däremot var det trixigt att få till det – men till slut fanns det på plats med ytterligare hjälp av Suz.

Så kom Babe och Svea, linderödstjejerna – nassarna - som ska bo här över sommaren. Dom gillade inte huset utan smet som såpade grisar ur alla famntag. Svinaktigt alltså! De blev jagade över ängens 4 hektar tills hyresvärdarna låg på marken flämtande och utmattade. Efter en  kvalificerad brottning med Svea som var störst och mest vältränad, hade Marcus en av dem infångad. Babe, som var minst, försvann in i skogen med Elin i hälarna men hon - dvs Babe – verkade ha tränats som sprinter inför den svenska truppens deltagande i något VM framöver, så Elin blev frånsprungen. “Lite svinn får man räkna med, även om det är 50 % och 800:- i värde.” Men morron därpå hade lilla Babe hittat tillbaka och låg och sussade utanför hagen. IDAG är båda nassarna inhysta i sin fina bostad och trivs ypperligt.

Porträtt av Svea till höger och Babe till vänster.

Eftersom den här bloggen också handlar om lite historia måste jag berätta om när den första grisen kom till Rallarrosenlund i modern tid. Det var en slaktad halv gris som Vennerholms hade köpt då de bodde  vintern 1989 i Lennarts hus. Olyckligtvis skulle grishalvan hämtas i Dylta en kall och blåsig vinterdag i december och Marcus var bortrest för sitt arbete. Morfar skulle hämta grisen. John och Emelie hade hela dagen hört talas om grisen som skulle hämtas och de gjorde sitt allra bästa för att den skulle få ett varmt mottagande – bl.a. genom att göra i ordning kistan med leksaker där det bäddades och många fina teckningar ritades och klistrade opp på locket.  Lite fina leksaker hamnade i ett hörn.  Grisen skulle känna sig hemma. och naturligtvis bo i kistan och inte uppe på den kalla logen. Deras enda kunskap om grisar kom från TV och lilla griseknoen hos Emil i Lönneberga. Först senare berättade de om varför de gjort kistan så fin. Hur det kändes i barnsjälen när morfar kom instapplande och la den halva och mycket döda grisen på köksbordet för att styckas i småbitar kunde de inte redogöra för då 5 och 3 år gamla. Om ni kommer ihåg det i dag kanske ni kan skriva en kommentar. Styckningen fick dom inte se den skedde inför lyckta dörrar. (Sommarbild 1989 Emelie och John)