Minnesord över en telefon

I slutet av 1940-talet fick polisman Harry ett ultimatum från arbetsgivaren. Som jourhavande polis måste han veckovis bo inne i stan under sommartid för att nås på telefon när katastrofer inträffade. Det skulle inte behövas brevduvor för att kalla in en polis i tjänst. Att bo i stan under sommaren var otänkbart för Harry så han ansökte om en telefon på landet – något som var mycket ovanligt på den tiden – ja innehav av två telefoner alltså. Det fanns inte heller ledningar långt ut på landet.

 

Som väl var hade bonden John Karlsson i Annelund en telefon och att dra en extra tråd mellan Annelund och Harrys sommarstuga var ekonomiskt möjligt. Karlssons nummer var 97 och Harrys nummer blev 97 b. När man vevade på en liten vev på sidan av telefonen  svarade telefonisten “Ervalla – vilket nummer önskas?” Då frågan besvarats blev man kopplad och sen pratades det. Det var fullt möjligt för telefonisten att lyssna på hela samtalet. Integritetskränkande? Ingen hade hört det ordet. När det ringde till oss var det två ring signaler – Karlssons hade en.

Bland sommargästerna var det status att ha telefon och det skulle dröja många år innan övriga sommarhus utrustades med telefon. Därför sköttes alla viktiga ärenden genom Märta – som förutom att ta emot meddelanden och låna ut sin lur också kunde göra två mycket viktiga saker – dagligt skvallersamtal med bästa väninnan Tora och beställningen av matvaror uppe hos “Frans i byn” som drev lanthandeln. Inget överträffade telefonanslutningen förrän Hanna Sjödin i Åbacken fick en TV nån gång på 1950-talet. Den första på landet med åtföljande stor tillströmning av TV-tittare.

Samtidigt med Hannas TV fick vi telefon med snurrskiva precis som den inne i stan. Man kunde fastna med fingrarna i hålet och hamna hos fel abonnent. Nu blev numret 281097. Hela den här historiken rann förbi i minnets television samma dag jag ringde och för alltid avbeställde numret. Nu blir det mobiler, skype och annat modernt som följer oss var vi än går idag. Ringklockan på husväggen får sitta kvar och gå ett rostigt öde till mötes.

 

 

Hanna bjöd inte bara på TV – ofta blev det en fikapaus i trädgården utanför huset ner mot ån, som finns bakom buskarna till vänster. Bland gästerna Märta och Lennart, mormor Axelina och morfar Karl-Gustav, Hanna med kaffepanna. Åbacken en kylig sommardag 1950 – obs tröjor och jackor.