HÖSTENS STORA HÄNDELSER

Det är väl ingen tvekan om vad det här kommer att handa om. Priset på barnvagnar? Nya modeller? Rosa eller blått? Han, hon eller hen?

Vi ska få barnbarnsbarn – våra första i vår historia och dom beräknas komma ungefär samma vecka i november och båda två är flickor – alltså två hon. Nu för tiden tas de första babybilderna på ett litet embryo i magen, ramas in och sätts upp på väggen (ibland). Från allra första början är det avslöjat, som på min tid var den stora, stora händelsen, nämligen om det blir en pojke eller flicka. Ingen visste förrän barnet var ute och fram till dess hölls alla på sträckbänken. Ofta var den första frågan “Vad blev det?” Minns än idag hur Arne tog mig till KK2 i Göteborg, där jag artigt tog honom i hand och sa “adjö”  innan jag försvann in på avdelningen. Ingen puss, ingen kram allt kändes främmande i den sterila miljön, där alla män var bannlysta och jag inte hade en aning om vad som väntade. Men jag såg ju att massor av mammor gick omkring med barnvagnar på stan – så jag antog att de flesta klarade sig och att en dödlig utgång var sällsynt. Jag sa inte ett pip under hela förlossningen, utan knep om smärtan och krystade och fick massor av beröm för att jag inte lät. Sen grät jag som en kvast när vårt första barn var fött. Barnmorskan blev alldeles till sig och visste inte hur hon skulle kunna trösta mej. Men där fanns en utbytes läkare från Sydamerika som stundtals hade hållit mig sällskap. Han förstod. “Hon gråter inte för att det gör ont”, sa han till barnmorskan “utanför att himlen är så nära.” Och precis så var det.

På min tid var det mycket dålig stil att ha åtsittande byxor eller tröjor över den gravida kroppen. Nej tillståndet – grossessen - skulle döljas bakom så vida kläder som möjligt och som var jättesvåra att få tag på, ingen marknad alls för sånt. Att gå såsom man gör idag med tighta kläder hade varit fullständigt otänkbart – men jag gillar dagens inställning. Numera är det naturligt, tom fint att vänta tillökning, Likaså var det otänkbart att ha fadern med på förlossningen. Det hade förändrats något 1965 då Arne fick var med på Johns förlossning – ja, men bara i inledningsskedet. Han höll mej i handen och testade lustgasen  så han var lagom på lyran när han knuffades ut i väntrummet. Nu fick han inte vara med längre utan satte sig och deklarerade.  John föddes den 14 feb 23.15 och deklarationen skulle vara inne hos skatteverket senast klockan 24.

Visar bild på våra älskade barnbarn Emelie i Göteborg och Johanna i Handen. De små bilderna föreställer Suzan bland alla rallarrosor strax innan Mathilda föds (1989)och den nedre bilden är jag ungefär en månad innan John föds (1965). Det togs inga bilder på gravida kvinnor när jag var ung – man var ju så “ful och klumpig” att de flesta höll sig borta från kameralinsen.

LITE HISTORIK: Före min tid ansågs kvinnan som oren efter en förlossning. Den kyrkliga ritualen för att återuppta kvinnan i församlingen kallades för kyrktagning. Att kyrktagningen skedde 6 veckor efter förlossningen har sin förebild i de föreskrifter som finns i Gamla testamentet om 40 dagars orenhet (3 Mos. 12). 

Mellan förlossningen och kyrktagningen var kvinnan inte tillåten att arbeta utomhus eller att besöka kyrkan. Detta ställde till problem i fattiga hem där kvinnan inte kunde vänta så länge på att åter få börja arbeta. År 1866 förkortades tiden av "orenhet" till 4 veckor. Vanligen förrättades kyrktagningen före gudstjänsten på den ordinarie söndags gudstjänsten. I början skedde kyrktagningen vid kyrkporten. Det fanns dock en känsla av skam att kyrktagas vid porten eftersom det var här som dömda satt i kyrkstocken och sonade sina brott. Dessutom var det kallt och dragit vid dörren vilket inte var bra för de nyblivna mödrarna. Senare flyttades kyrktagningen till altaret. Vid kyrktagningen knäböjde kvinnan på en särskild klädd kyrktagningspall. Därefter läste prästen en kyrktagningbön, tog kvinnan i hand uttalade en lyckönskan. Fram till 1860 - 1870 utgick en avgift för kyrktagningen. Mot slutet av 1800-talet började kyrkorna i Sverige upphöra med kyrktagningen, men på bl.a. västkusten levde kyrktagningen som allmän sed kvar ända in på 1960-talet.

Det ska påpekas, att ogifta mödrar inte kyrktogs utan att först undergå ”uppenbar skrift”, dvs offentligt bekänna sin skuld. De fick knäböja direkt på det kalla stengolvet i kyrkan eller på en oklädd ”horpall”, och prästen tog inte heller dessa ”kvinnfolk” i sin hand. ”Gå i frid och synda icke mer”, uppmanade han den ogifta kvinnan. Från 1700-talets mitt skedde dock en viss lättnad i dessa kvinnors förödmjukelse, genom att skriftningen flyttades till sakristians enskildhet, men inte sällan kunde människor som infunnit sig till högmässan höra det mesta. (från Google olika artiklar om kyrktagning)