SOMMARMINNEN FRÅN ÅN i dåtid

 

Ån har alltid haft en framträdande plats i min historia.

Kanske inte så mycket nu – då jag för det mesta bara promenerar efter kanten och inte ens badar – som i min barndom.

Märta älskade vatten, Harry var rädd för vatten ty han kunde inte simma men han älskade sin båt – en träbåt inköpt i Skebäck som han gav namnet Eol. “Vet du vad Eol betyder?” frågade han. Jag hade ingen aning och han sa: “Det är vindgudens namn! I grekiska mytologin.” Nu hade Eol inte några segel men namnet lät imponerande och båten putsades, vattenöstes och hölls i topptrim. Eol låg förtöjd vid lianträdet, som var Harrys båtplats, men på den tiden fanns ingen lian – den kom senare. Nedströms låg sedan bröderna Sjödins motorbåtar och en gammal eka, som tillhörde Annelund. Det var bara sommargästerna som höll sig med motorbåtar, den fasta befolkningen föredrog ekor. Så snart vi fick gäster – vilka aldrig kom med bil utan med tåg till Ervalla station - så var det Eol som tuffade upp till järnvägsbron och hämtade dem. Harry använde aldrig båten för att fiska och inte vi heller.

Bilden: Gerd Högel och Märta i Haralds eka. (omkr 1942) I nutid låg ekan länge som vrak i diket mot Högby. I inbuktningen la Harry sin motorbåt och gjorde båtplatsen till “polisens”.

Det var med motorbåtarna som vi åkte ner till Väringen – på en heldagsutflykt. Jag kan fortfarande känna doften från morgondiset och ana förväntningarna i luften då pappa går ner mot ån med sin grönmålade bensindunk svängande i handen. Sedan kommer vi barn släpande på filtar, baddräkter och simdynor. Lennart har för det mesta sin sommarkatt med sig. (Sommarkatten var inlånad från Björkhaga och återvände dit, då vi flyttade till stan.) Sist kommer mamma med all mat, det vill säga kaffe, mjölk, smörgåsar, bullar och kanske kakor + eventuella gäster. Oftast gjorde sommarfolket i alla sommarstugorna resan tillsammans fast i olika båtar, vilka så småningom kom att ligga som ett pärlband i strömfåran.

I båten: Eva (Hainer), Märta, Lennart med katt, Gunnel med badboll

Det fanns två spännande händelser under en badutflykt. Den första inträffade då vi passerade strekarna nere vid Arrud. Lennart och jag turades om att ligga i fören och spana ned i det brunsvarta vattnet för att upptäcka de lurande stenarna, som med sitt ärggröna alghår såg ut som stora hemska troll. Att navigera sig igenom stenarna måste enligt de vuxna ske i mycket långsam takt. Då vi blev äldre och själva åkte till Väringen var det drag under kölen, för vi fräste fram så fort båtmotorn kunde snurra. Hade vi kört på en sten, skulle båten ha gått sönder, men sådant bekymrade aldrig oss. Men då, i min barndom, gled vi som sagt långsamt över de farliga passagerna för att efter en oändligt tråkig sträcka mellan kraftiga vassruggar slutligen komma ut på sjön.

Den andra händelsen var själva badupplevelsen. Badplatsens utseende och möjligheter måste ge maximal utdelning i förhållande till vår badbassäng hemma vid. En smal sandstrand fanns vid barons jaktvilla. Det var visserligen förbjuden mark för alla utom för baron, men baronen bodde långt där ifrån och såg oss inte. Men hela tiden spanande vi barn efter farliga baronen. Det påstods att han skulle bli väldigt arg och slänga oss i vattnet om han fick se oss. Ytterst sällan var det någon baron vid jaktvillan så vi hade många härliga badtimmar där. Om det hände att han var där, fortsatte “båt-tåget” vidare till Hästholmens västkustklippa, där det nödtorftigt gick att snorkla eller till någon annan holme med sandbotten, där vi gick på jakt efter musslor och kontrollerade beståndet av blodiglar. Blodiglar fann vi aldrig några men bara ordet gav upphov till rysningar. Filtarna breddes ut i gräset eller på klipporna, kaffekorgarnas innehåll avslöjades och det badades och pratades med alla grannar ända fram emot kvällen då det var dags att packa och åka hem.

Kära pappa Harry, som inte badade, älskade själva båtutflykten och skulle kunna köra Väringen runt hur många gånger som helst utan att stanna, men det fick han aldrig göra för vi andra såg till att restiden blev så kort som möjlig och badtiden desto längre. Vilka härliga utflykter.

 

Det är med skammens rodnad jag måste erkänna att både Lennart och jag allt som oftast behandlade pappas dyrgrip Eol grymt och pressade båten så mycket det gick  – för att plötsligt göra en tvär vändning så båtmotorn spann i luften. Det hände ibland att vi åkte upp på å-banken – som  turligt nog för oss var gräsbevuxen och lerigt mjuk. Annars hade det inte varit mycket kvar av båten. Men vi såg det inte som ett missbrukat förtroende utan som ett spännande inslag med fartens tjusning, som vi trodde oss behärska till fulländning.