TANKAR OM TEATER

Jag har arbetat med en ny musikal i sommaren. En dag, efter 9 intensiva timmar för att förstå uppbyggnaden av en sång och sätta text till den, sa jag: “Fattar inte varför jag håller på med det här vid min ålder”, och det gör nog ingen annan heller. Men att skriva och sätta upp musikaler har varit ett livslångt intresse. Första gången jag själv gjorde succé på scenen var 1946 – jag var nio år – och ställde upp med sången “Josef o Kunigunda” iklädd röd toppluva. Det var fotstamp, handklapp och fullt ös, personalen vid Ammenäs barnkoloni på Västkusten tjöt av skratt och ville att jag skulle göra da capo varenda gång vi hade roliga timman. Den uppskattningen satte sig direkt och efter några år blev det revy vid ladan på midsommardagen med sommargäster och ortsbefolkning. Den smala flickan är jag – den runda Eva i Bottnar. Idag är det precis tvärt om när det gäller figurerna. På den tiden kunde jag spela piano, gitarr och dragspel – på gehör. (lilla bilden tv är Eva, okänd, sommarkompisen Inga som bodde i Annelund på heltid där hennes pappa var lantbrukare och jag)

 

Jag har alltid tyckt bäst om att skriva och ge regi – att själv stå på scenen tyckte jag inte alls var lika roligt. Vann en del teatertävlingar i tonåren där jag regisserat och skrivit manus. På den tiden var amatörteater mycket vanligt bland ideella föreningar och NTO, som jag tillhörde, var inget undantag. Jag var så lovande att de skickade mej på utbildning där jag fick lära mig programpsykologi och lite annat matnyttigt – som jag har kunnat använda genom hela livet. Det mest märkliga är att jag med åren lärde mig skriva för jag gick ut med ett stabilt B dvs 2:a i svensk skrivning och hörde till dem, var uppsatser lästes upp som varnande exempel på hur det INTE skulle skrivas. Sådan var skolan på min tid.

Med Arne började jag spela fyrhändigt och det visade sig, att jag fått en verklig “clown” som livskamrat, en som stöttade mina projekt och som spelade just clown på scenen och det med både talang och fingertoppskänsla.

 

 

 

Överst Arne och Gunnel fyrhändigt 1958 på någon konferens Bo Vennerlund vänder notblad. Till vänster: Tore Ynghammar, gitarr, Gunnel dragspel och Arne maracas – fest på kyrkans hyrda lokal Kortedala.

 

Överst Evert Taubeprogram, Danska vägen Göteborg, som fransman i annat program. Underst Bagare Bengtsson, som motvilligt ska gifta bort sin vackra dotter och som presentatör för torgteatern i “Följ din stjärna”. (obs 2009!)

Sen visade det sig att också barnen smittats av samma bacill – den att vilja visa upp sig på en scen. Och det tyckte jag bara var roligt.

De dansande paren på bakgrundsbilden  är Marcus Vennerholm med Charlotte Björklund och Erica med Steven Bergström. Därunder Erica och Arne på en repetition för  finalnumret “Någon särskild"1979 med den ständiga frågan: “Vi? Går vi åt fel håll?” – vilket hände för det mesta. Notera Arnes silkiga mörkbruna banlontröja. Högsta mode. Lilla bilden högst upp Erica som madame Blå i “Regnbågen” 1983 och som dansinstruktör inför “Följ din stjärna”. Dansa har aldrig varit min grej.

Suzan har spelat många olika roller genom åren alltsedan “charad-tiden” under våra hemaftnarna. Senare år har hon fungerat som sångcoach och arrat en del låtar – sånt som jag inte heller kan.

John var inte rädd för att spela byoriginal i “Bortom Horisonten” men var allvarligare som positivhalare tillsammans med Johanna men framför allt var han seriös ljudtekniker hela tiden vi bodde i Göteborg.

Sen visade det sig att det rann en hel del talang och intresse i barnbarnens ådror också. Här ett litet urval från “på” eller “bakom” scenen.

Emelie, Agnes, Calle, Mathilda och Johanna “Följ din stjärna” 2009; Elin “Den solen bär med sig” Axel “Den röda tråden” 2010, Jonathan som basist “När det regnar pärlor” 2011 – John i kommande musikal 2012 “Fånga livet i sin hand.”

Svaret på min fråga från första bilden “Varför?…”

Jag lägger nog aldrig av