Denna höstdag, klockan 7 minuter över ett, föddes vårt första barnbarnsbarn och vårt yngsta barn blev plötsligt MORFAR – han är inte längre bara sonen utan – en morfar! Det låter mycket gammalt men det är något av livets verkliga höjdpunkter att få vara en farmor eller mormor – eller dito farfar och morfar! Hederstitlar vill jag säga. Jag har haft förmånen att få ha både far- och morföräldrar som på alla sätt visade att de tyckte om mej och om vilka jag bara har goda minnen. När vårt första barnbarn Emelie föddes skrev jag en liten “saga” som jag fortfarande står för och som är skriven till alla mina efterkommande barnbarn och idag barnbarnsbarn.
NÅGON ALLDELES SÄRSKILD
Dörren till himlen öppnades på glänt och ett litet barn kom ut. Det satte sig försiktigt på de breda trappstegen utan för dörren och tittade på alla stjärnor som gnistrade och glimmade.
”Så vackert”, sade barnet. Långt, långt där nere låg jorden och såg hemlighetsfull ut i diset. Det pirrade litet i magen vid tanken på att gå ända dit ned.
”Livet måste vara något väldigt fint eftersom jag ska få det och jorden måste vara en bra plats annars hade han inte sänt mig dit. Men – det ligger verkligen väldigt långt bort!” För ett ögonblick kände sig det lilla barnet mycket ensamt, där det satt utanför himlens dörr. ”Det är nog inte så farligt ändå för där finns några som ska ta hand om mej – precis som här. Det blir nog nästan likadant på jorden som det varit i himlen.”
Dörren öppnades igen och barnets far kom ut. Han satte sig bredvid barnet, lade armen om de smala små axlarna och sade vänligt: ”Lilla barn, jag kommer att sakna dig mycket!”
”Men jag kommer snart hem igen”, svarade barnet tröstande. ”Jag har ett avskedsbrev till dig”, fortsatte fadern. Barnet tog ivrigt emot brevet och läste: ”Jag älskar dig och kommer alltid att göra det. Du är min och du är någon alldeles särskild. Glöm aldrig bort det!”
”Hur skulle jag nånsin kunna glömma det?” svarade barnet.
”Å, det kan hända så lätt. Men kom ihåg att du är min och någon alldeles särskild på jorden också.”
”Jag ska alltid bära med mig brevet” sa barnet och skulle just stoppa ned det i sin ficka då fadern sade: ”Jag vet ett bättre och säkrare ställe.” Så rörde han vid barnets hjärta och barnet kände det som om hjärtat gnistrade och glimmade lika vackert som himlens alla stjärnor.
”Nu har du brevet inskrivet i hjärtat – där kan det inte komma bort och ingen kan ta det ifrån dig. Farväl lilla vän, var rädd om dej och ta vara på livet.”
Dörren till himlen stängdes, men barnet var lyckligt för det var älskat, och fadern hade sagt att det var någon alldeles särskild. Det reste sig upp, vinkade glatt och började gå de många trappstegen bort från himlen ned mot jorden. Kroppen bubblade av glädje och i hela universum hörde man hur barnet ropade och sjöng, för nog var IDAG en alldeles speciell dag, ja, den allra, allra bästa av himmelsdagar, för IDAG var det barnets tur att födas på jorden.
Bästa hälsningar från mej, numera morfarsmor och snart också mormorsmor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar