Min morfar Karl Gustaf (1874-1970) var som 11 åring lilldräng på en bondgård i Västmanland. Han var liten för sin ålder men stark och kunde köra häst och vagn på ett imponerande sätt. Den här händelsen har han själv berättat om då jag intervjuade honom om hans liv. Han grät då han talade om “hästen”. Se det som ett inlägg i debatten om “hästkött i lasagne”.
Pojken Gustaf hade skött hästkraken hela sommaren. "Kraken" var gammal och halt på vänster bakben, men bonden ville behålla djuret så länge det var möjligt. Hästen slet och drog i de tunga vagnar man satte honom framför, men hans krafter var slut och arbetsglädjen obefintlig. Pojken ville vara snäll mot djuret men bonden sade till honom att använda piskan flitigt för att arbetet skulle bli utfört. Det gjorde inte Gustaf, han lockade och övertalade så bra en elvaåring förmådde. Det uppstod ett förhållande mellan Gustaf och hästen.
I slutet av sommaren kom flåbusen*, som mannen kallades. Alla höll sig på sin kant, ingen talade med honom. Han var oren och ärelös och efter att han fått mat i bondgården kastade husmor bort både tallrik och sked. Ingen ville äta efter en flåbuse. Gustaf fick leda fram hästen, som gick med sänkt huvud. Det trötta och magra djuret hade gjort sitt. Flåbusen ägde ingen bössa utan stack hästen i halsen. Sedan fick den springa livet ur sig inne i en hage. Med van hand drog flåbusen av huden, skar upp hästen och tog till vara på istret, taglet och hästskorna. Av hävd tillhörde detta honom.
"Gräv ner köttet bort i skogsbrynet", sade bonden och Gustaf och en dräng drog iväg med djurkroppen och begravde den. Ingen människa ville komma i närheten av köttet. Så stort var föraktet för den döda hästkroppen och flåbusen att drängen och Gustaf, som hjälpt honom, fick äta för sig själva den kvällen. Gustaf rörde inte maten.
Några kvällar senare sökte drängen upp Gustaf. Han hade en säck och en såg med sig. Gustaf mådde illa. Han ville inte följa med, men drängen knuffade honom i ryggen och väste att fattigt folk inte hade något val. Och visst var det sant. Hemma hos Gustaf fanns det inte tillräckligt med mat, ofta fick småsyskonen gå och lägga sig med tom mage. Samma villkor gällde för drängen och några till. Då månen gått upp, satte de spadarna i jorden och snart låg det magra hästkadavret uppgrävt och styckat i gräset framför dem. Med vana händer plockade de bort "likmaskarna" och annat som kröp på köttet. Man lade de bästa bitarna av frambenen och bogen på Gustafs hög. Änkan hade det värst, hon fick en rejäl andel. 
Gustaf snubblade hemåt i mörkret. Den tunga säcken slog honom på ryggen. Han snorade och grät över sin vän hästen. Mor Anna-Lisa blev glad då han kom. Det skulle bli soppa med kött i! “Ock du håller tyst om köttet!”, sa hon varnande till Gustaf. “Ingen har med att göra vad jag har i mina grytor.”
* FLÅBUSE, hästflåare, rackare. En som slaktade hästar. Före vårt sekel var yrket mycket föraktat och man tog inte en flåbuse i handen än mindre åt man tillsammans med honom. Hästköttet ansågs orent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar