EN KAMP FÖR ÖVERLEVNAD

 

Johan Fredrik Brask,  (mm, mm, mf) från Österunda socken på gränsen mellan Västmanland och Uppsala,  var korpral i Sahlbergs kompani, Västmanland regemente.  1808 stred hans kompani först i Österbotten Finland, där en sammandrabbning med ryska hären beskrevs så här av en jämnårig korpral:  “Vi hade råkat komma midt i gapet af ett fruktansvärt artilleri, understödt af ett par infanteribataljoner. Kanonerna sprutade kastescher, som kastade i luften höga strålar av dy och hjälpte en mängd af de våra till evig hvila. Skrik och jämmer ökade dödens fasor.”

 

 

 

 

 

 

 

Från det dåvarande svenska Finland fördes han över till Västerbotten i Sverige.  “Vinterkvarteret i Torneå blev något av ett dödsläger för den svensk/finska armén. Sjukdomar härjade bland soldater och civilbefolkning och upp emot 3000 människor dog denna vinter som var ovanligt kall. Det rådde stor brist på både mat och utrustning.” Om han föll i strid eller dog på “sjukhus” är okänt. Men efter den svenska arméns obegripliga reträtt från Säfvar 1809 finns han inte med.  ”Krigaren ryste icke för fiendens kula men för den hjälp och omvårdnad han hade att räkna med på slagfältet eller sjukbädden.”

Att gå in vid armén, där han blev befordrad till korpral, gjorde det möjligt för den unga Johan Fredrik att gifta sig med Sara Thomasdotter, (mm.mm.mm) flickan som varit i tjänst hos hans föräldrar sedan hon var 15 år. De hade varit gifta nio år då Johan dog i fält. Som soldatänka var hennes enda möjlighet att få bo kvar på torpet ett snabbt giftermål med nästa soldat.1810 gifte hon sig därför med Eric Öster, som var 9 år yngre. Hon och Fredriks barn, två flickor (en liten son hade dött i kopporna), skulle bli försörjda. Både hon och Erik Öster fick goda vitsord av prästen “de var välkända”. Med Erik var hon gift i 25 år innan hon blev änka igen.

Den äldsta av Sara och Johan Fredriks döttrar hette Margareta Kristina. Hon kom allmänt att kallas för Östers-Greta efter sin styvfar. Hon hann med att få tre oäkta döttrar som alla togs om hand av Sara. Fastän Greta var ogift mor fick hon ett bra omdöme i sitt flyttningsbetyg och prästen noterade i kanten att han glömt skriva in att hon trots allt var en ogift mor! Hon beskrevs efter en tid som “ärlig, men sjuklig och befriad från tjänsteplikt”. Gretas oäkta döttrar får omdömet “bräckliga, sjukliga, läser hjälpligt, begrep svagt”.

Saras och Johan-Fredriks dotter nummer två är min anmoder – Britta Jansdotter (dvs mormormormors mor) Hon gifte sig också med en soldat, Johan Jäderblom, flyttade till Jädra i Torstuna och fick 8 barn. Hennes historia finns utförligare berättade i släktboken “Glimtar ur molnens reva”.

Sara hade i giftermålet med soldaten Erik Öster fått ytterligare en dotter - Anna Lisa. Hon var en duktig flicka med huvudet på skaft. Hon kunde läsa väl och förstod både stora och lilla katekesen, hon gav sig tidigt ut för att tjäna men var inte kroppsligt stark utan måste återvända hem där hon dog vid 25 års ålder “efter mångårig sjuklighet”.

De tre generationer kvinnor, (Sara Thomasdotter, hennes döttrar – Greta och Anna Lisa – samt Gretas 3 oäkta döttrar), som bodde kvar på soldattorpet i Domta har berört mig ända sen jag fann dom i mina släktlinjer. Hur klarade de sin överlevnad med tanke  på “bräckligheten”? Alla var svaga, sjukliga  men också utfattiga! Det fanns inget socialt skyddsnät eller någon fattigvård som bidrog med pengar. Vid dessa noteringarna i husförhörslängderna går det att tolka in svält; oisolerat, dragigt och kallt torp särskilt under vintertid; sur ved om den fanns. Hela tiden var det en kamp för att överleva som vi inte kan göra oss en föreställning om. Till det kom utanförskapet med att vara ogift eller ett “oäkta” barn.  Sara Thomasdotter blev 72 år och Östers-Greta 86. I all misär fanns det kanske berättelser på kvällarna när man tog till vara den sista glödens värme, handarbete, närhet, kärlek och omtanke – dom höll ut. (Bilden på soldattorp från Google. Teckningarna utförda av Folke Bagger är illustrationer till  “finska kriget” 1808-1809  i Väster-och Österbotten.)

  

 

Annat nytt  på barnbarnsfronten

2011 gick Anton på mission och har större delen av tiden arbetat i Texas – den här bilden togs tillsammans med kusinerna i Stockholm innan han lämnade Sverige.

 I februari 2013 var det dags att komma hem och en hemkomst är något speciellt, nästan större än när någon reser bort. Ett uppdrag är slutfört och en ny början väntar.

Nu hälsar han på kusinerna i Rallarrosenlund och har mötts av snö denna den 13 april 2013. Det har han i alla fall inte sett mycket av i Texas.

 

 

 

 

 

 

 

 

Snöbilden tagen av Anton från Jonathans fönster “på landet” bilden med Angie o Anton tagen av Elin.