Inte långt från oss på landet låg den stora gården Högby. Där bodde Johan, Elsa och döttrarna Margit och Britta. Men Johan tvingades sälja gården då han gått i borgen för en svåger med vidlyftiga affärer. Han köpte Annelund 1946 och flyttade dit. Jag minns hur han många kvällar stod ute på tunet stödd på sin krycka och tittade upp mot Högby. Utsikten dit skymdes inte av ett enda träd. “Han längtar tillbaka” var det allmänna intrycket bland sommargästerna.
För att få ordning på sin trasslig ekonomi anlitade Johan sommargrannen “polisman Gustafsson”, som arbetade med ekonomisk brottslighet. Den utbildning Harry hade fått som polis gjorde det möjligt för honom att åta sig en del bokföringsuppdrag på fritiden. Det var en behövlig extra inkomst, då Märta, som de flesta kvinnor på den tiden, var hemarbetande. Han hjälpte Johan att få ordning på pengarna.
Johans dotter Britta hade blivit bekant med en ung tysk flykting – Walter. Han hade korsat Östersjön med en kanot fick vi veta. De vuxna på landet såg på honom med misstänksamma ögon och stämplade honom som nazist, men Harry, som var den ende som kunde tala med honom på tyska, sa att han nog var en riktig flykting som egentligen rymt från ryssarna. Han kom från den delen av Tyskland. Bror Lennart avskydde honom för han brukade lyfta honom i öronen, något som gjorde ordentligt ont men som W. tyckte var roligt. W. förlovade sig med Britta och Johan och Elsa berättade att dottern gjort ett bra gifte ty han var inte bara en tysk flykting utan också en riktig konstnär! (bilden visar Lennart och Harry)
Efter nära två års arbete med Johans ekonomi skickade så Harry sin räkning. Närmare 2500:- en stor summa på den tiden. (Kanske 25.000 idag) Arbetet han lagt ned för Johan hade tagit större delen av hans fritid under ett antal vintrar. Johan kom upp till sommartorpet med en akvarell som W. målat och som föreställde det gamla torpet som det såg ut i mars månad. Harry blev glad och tackade för han älskade sitt sommartorp alla månader under året även om han fann motivet något dystert och hellre hade sett en vårbild med blommande syrener. Han blev mindre glad då han förstod att det var Johans sätt att betala för hans arbete. “Walter är en stor konstnär och den här är värd lika mycket som vad du vill ha!”
Pappa, dvs Harry, har aldrig stridit för sin rätt. Han gjorde inte det nu heller. Jag kan bara föreställa mig vad han och mamma tyckte om pengarna som uteblev och som de så väl hade behövt. Efter ett antal år ramades akvarellen in och hängdes upp, något måste man ju göra med den. Varenda gång jag ser den så kommer jag ihåg historien bakom. Nu hänger den på väggen under den gamla klockan hemma hos oss i Vivalla och är vår i “särklass dyraste” tavla!
W. blev reklamtecknare i Sverige och hann med att göra ett porträtt av mig samma år som han målade torpet dvs 1949. Då lämnade jag folkskolan, tolv år gammal, för att börja på realskolan. Övergången från sexan “till högre utbildning” firades traditionsenligt med särskild mössa som hade tofs + en fest med saft och bullar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar