ETT ANNORLUNDA FRIERI

Min svärmor Connie berättade flera gånger och med stort nöje, hur hennes mormor, Christina McGregor från Skottland mötte sjömannen Josef Wilhelm Eriksson, sjöman vid svenska handelsflottan och på besök i Glasgow. Vi har inte lyckats spåra Christina bakåt i tiden – men från och med den här händelsen kom hon till Göteborg och jag låter er ta del av ett dramatiserat förkortat kapitel ifrån släktboken ”Anders och Hilda” som baserar sig på Connies berättelse. Christina var vid denna tid kokerska på ett matställe på Mc Alpine street i Glasgow som möjligen drevs av baptisterna.

  GLASGOW 1880

"Idag får Christina handla upp fisk och musslor nere vid fiskmarknaden och så får Alexandrina ta grönsakstorget. Sköt er nu flickor och tänk på att världen bara lockar med förgängliga ting och att Satan ligger på lur för att snara era oskyldiga själar. Försök däremot att pressa priset på grönsaker, Alexandrina. De borde inte kosta så mycket som vi fick betala i torsdags, inte vid den här tiden. Låt dem inte lura av dig pengarna. Och Christina aktar sig för sjömän." Mrs McNeils ordergivning var ständigt densamma. Köp billigt, låt inte lura er, undvik synd.

Solen sken på Mc Alpine Street och de båda flickorna svängde av ner mot hamnen. Det doftade tjära, fisk och smutsigt vatten lång väg. Rätt som det var spärrades deras väg av en bjässe till karl. Han tittade värderande på Christina, tuggade på en stor cigarr som hängde i mungipan, och spottade så ut orden. "Det finns en som vill tala med dig. Jag talar för honom därborta." Han pekade över axel och tog så ett steg åt sidan så de kunde se sjömannen på andra sidan gatan. "Han kan inte vårt språk men jag talar hans. Han kommer från Göteborg i Sverige, är svensk på första resan hit. Nykter typ. Har inte festat sen han gick i land." Christina och Alexandrina hörde knappt vad mannen sade, då sjömannen hade deras hela uppmärksamhet. Han log, svepte av sig mössan och bockade ytterst artigt. "Vad vill han?" undrade Alexandrina till sist. Jätten framför dem sade något på ett främmande språk och sjömannen svarade. Jätten log förtjust. "Han säger, att han vill gifta sig med henne där." Han pekade med ett stort finger på Christina. För säkerhets skull vände han sig om och såg att sjömannen nickade. "Jo, han vill gifta sig med dig. Han tycker du är fin. Smäcker som en skuta. Ja det där sista säger jag." Christina stirrade på sjömannen som nog inte var riktigt klok. Att fria så här! Han kände inte henne. Hon kände inte honom. På sitt främmande språk ropade han till henne över gatan. Människor runt omkring dem stannade upp, undrade vad som stod på. Den väldige fortsatte: "Han undrar vad du svarar? Han bor i Göteborg i Sverige och vill att du följer med honom dit."

Göteborg! Var låg det nånstans? Var sjömannen svagsint. Trodde han att hon var vilken billig och lättlurad slampa som helst, som bara skulle följa med till någon okänd plats i världen! Christina satte näsan i vädret och tänkte gå. Hon kände Alexandrinas uppfordrande puffar i sidan. "Du måste ju säga något." "Samma tycker jag" sade den väldige. "Fröken måste svara." Men den i vanliga fall så frispråkiga Christina var stum, tungan låg fastpressad vid hennes gom som ett visset blad. Nu började människorna runt omkring dem att komma med sina förslag och till slut lät det som på en fiskauktion när buden haglade. Den unga kvinnan, med den tillfälligt förseglade munnen, stirrade storögt på den unge sjömannen. Tankarna snodde runt som virvelvindar i hjärnan. Gifta sig med honom, en okänd? Göteborg, var låg det? Hon hade aldrig hört talas om den platsen. Sjömannen tittade tillbaka och hans blick var rak och ärlig. Jag har inget att dölja sade hans ögon. De konverserade ordlöst några ändlösa minuter. "Säg ja", föreslog folket på sjömannens sida av gatan. "Fråga om han har pengar", föreslog någon på Christinas sida. Jätten översatte tjänstvilligt den frågan. Men sjömannen stoppade händerna i fickan och drog ut fickpåsarna, som var tomma. Ett besviket sus hördes. Så släppte förlamningen i tungan och Christina vände sig till jätten. "Säg till honom, att om han menar allvar och inte står och driver med mig, måste han tala med pastor Campbell på ”Åttiosexan”. Kanhända svarar jag, om han är ärlig i sitt uppsåt." Människorna runt det rödhåriga, fräkniga flickan hurrade entusiastiskt. Det ovanliga frieriet var som ett skådespel inför öppen ridå, och satte guldkant på deras grå vardag. "Han skall gå dit och fråga med en gång", sade den väldige och klev över till andra sidan gatan. Sjömannen nådde honom knappt till axeln. "Jag följer med och tolkar." Följd av en stor grupp människor svängde friaren in på McAlphin Street, och gick med raska steg mot ”Åttiosexan”.

Porten till ”Åttiosexan” slogs upp på vid gavel och en mycket uppretad mrs McNeil granskade de två männen, vilka följdes av en hel hop larmande människor tillsammans med husföreståndarinnans egna fnittrande flickor mer värdsliga i sin uppsyn än hon någonsin sett dem. Hennes ögon fastnade på sjömannen. ”Å vad vill han?” Den iskalla rösten fick augustivärmen att närma sig nollpunkten. Det påverkade inte jätten, som förklarade varför de var där. Mrs McNeil fnyste som storsjöodjuret Nelli i Loch Ness. "Om nu lilla damen flyttar sig så den unge mannen får tala med pastorn själv, vore hon klok." Men mrs McNeil tog inga order av någon som hon betraktade som en hamnbuse, vilket hon också sade på det blommande språk hon behärskat innan hon blev frälst. "Lilla damen talar så en förstår", sade jätten förtjust "och då skall jag göra det också." Till allmän förnöjelse lyfte han utan besvär den eldsprutande mrs McNeil i sina starka armar och placerade henne nedanför trappen ute på gatan. Hon tjöt som en ångvissla. Då öppnades ett fönster högst upp i byggnaden, och pastor Campbell stirrade förvånat på den tjutande föreståndarinnan. "Frid syster, frid! Svär och förbanna inte. Vad står egentligen på?" Hans röst dånade då det behövdes, ty han hade en naturlig resonansbotten i en kropp med kraftig rondör. "Jag skall på sjömannens vägnar anhålla om den där unga frökens hand", sade jätten och pekade på Christina. "Pastor Campbell, han säger att han vill gifta sig med mig, och jag vet inte vad jag skall svara", svarade Christina. "Han är svensk, pastor Champbell. Kan man gifta sig med en svensk? Fastän vi inte kan tala med varandra?" "Jag kommer ned!" Fönstret stängdes, och mängden höll andan. Under tiden hade sjömannen och Christina kommit alldeles nära varandra. Han tog hennes hand och sade på svenska: "Wilhelm, jag heter Wilhelm! Josef Wilhelm." Christina förstod. Sjömannen hade fått ett namn. "Jag heter Christina, Christina McGregor. "Christina", upprepade han och log. Han släppte inte hennes hand, och hon kände att hans hand var varm och att värmen från honom spred sig till hennes hand och arm, ja ända upp till huvudet så att hon blev alldeles yr.

Dörren öppnades och framför dem alla stod pastorn, han som skulle få avgöra sagans slut. Då han såg den unge sjömannen stå hand i hand med Christina, kliade han sig i huvudet. Hur i all sina dar skulle han förhålla sig i en situation som denna. Han kände sig mycket rådvill. För att vinna tid bad han dem komma in, så att de kunde talas vid i lugn och ro. Och i matsalen fick pastorn höra hela historien om den unge mannen från Sverige, som blivit så förälskade i den unga förtjusande skottskan. Han hade följt efter henne flera dagar och bara visste att han ville ha just henne. Den unge sjömannen hade inga papper med sig som möjliggjorde en vigsel just nu. Han var lika förvånad själv över sina häftiga känslor och sin heta önskan att äkta flickan, han inte kände. Men om blott några månader skulle han ta ny hyra, och då skulle han ha med sig allt som fordrades. Efter denna information var det nära att pastor Campbell utropat: ”Ni kan nu ni kyssa bruden", men han besinnade sig, ty Christina hade ännu inte svarat, utan stod där bara med sin hand i sjömannens och log som om hon befunnit sig på salighetens ängar. "Nå mitt barn", sade pastor Campbell, "vad säger du om detta?" "Är det fel att vilja säga ja?" viskade hon till slut. Pastorn tog sats och harklade sig. Att byta land var ett stort steg. Han sneglade mot mrs McNeil, som tittade på sjömannens ofrälsta men ärliga blå ögon. En bedragare var han inte, amen! Kärlek var en sällsynt vara men här fanns den. ”Visst kan du följa ditt hjärta, wee bonnie lassie Christina. Prisa Herren, som sänt en så förträfflig man i din väg.” Resolut hade hon knuffat ut den flygfärdiga men rädda ungen från bokanten. Christina bredde ut vingarna och flög. 

 

 

Bilden ovan har varit med flera gånger och visar familjen Eddy (Josef Wilhelm bytte namn från Eriksson till Eddy) vid sitt sommarställe i Stora Höga någon gång före 1908 då gammelfar dvs. f.d.  färgargesällen och lykttändaren Andreas Eriksson är med. Han dog 1908. Connys mamma och pappa finns inte med här då de bodde i Borlänge. Övriga som går att identifiera är Josefs syster Emma Amalia, sittande framför Christina och Josef, samt deras döttrar Ingeborg och Ellen Eddy till höger med lillebror Viktor också till höger längst fram.