RALLARROSENLUND 25 ÅRS JUBILEUM

“Alla  människor har drömmar och en av livets stora tragedier är utan tvivel att så få människor förverkligar sina drömmar. Anledningen är ofta att vi är så fastkedjade vid våra dagliga rutiner att vi inte ser vår väg klart. Men en ännu viktigare anledning är bristen på mod. Men någon gång i vårt liv – kommer en idé, en fräsch slutsats, en dröm och den kommer att förfölja oss under resten av vårt liv om vi inte försöker förverkliga den.” (okänd)

Drömmen att bygga ett hus på landet hade funnits hos mig alltsedan jag flyttat till Göteborg. Landet var min barndoms paradis. Pappa Harry sa alltid: “Välj plats på gärdet, du ska få en tomt var du vill. Men det blir väl en sommarstuga?” För att  bygga ett året-runt-hus och bo på landet var under alla år en utopi. Där bor ingen på vintern, tänk på vägen genom skogen!  Vatten, avlopp? Det finns ingenting. Men hos Arne slog tanken rot på allvar en kall och klar marsdag 1988, då han pulsade genom  snön från vägen i skogen ned till Lennarts hus. Lennart hade varit där på hösten men glömt stänga av värmen, ringt från USA och bett Arne ta “vägen över landet” vid något lämpligt tillfälle. Nu satt Arne i köket, tittade ut över den vita snön, såg fåglarna, kände friden, hörde tystnaden och ringde  i Göteborg,  sa: “Varför flyttar vi inte hit!”  Ja, varför inte? Så var hela processen igång. Sommaren 1988 delade Lennart och jag upp marken. Han behöll sommarstugan som blev “Lennarts” och vi ville bygga nytt. Arne gav sig på snårskogen. Senare på hösten fick vi  hjälp av barn och små barnbarn + ett antal medlemmar i Örebro att röja.

 Det kånkades på stora grenar, det kvistades och samlades ihop till stora högar, som kunde brännas året därpå. Arne hade gjort förarbetet på sommarsemestern och sågat ned skogen där vägen går och där huset skulle ligga.  Det kändes som ett riktigt pionjärprojekt.

Första stora inköpet som nybyggare var “Majoren”, en gammal traktor från 50-talet med en otrolig motor, som – har det visat sig genom åren – alltid startade  trots sin ålder och sitt lite skamfilade utseende. Det var ett äventyr att sitta på släpet med Erica som traktorförare tyckte John och Emelie. Tidigt på hösten flyttade byggledaren Marcus med familj upp till byggarbetsplatsen för att bo i Lennarts vid den tiden omoderna hus, som också skulle göras vinterbonad samtidigt med vårt bygge. Men vinter där var bra mycket tuffare än den soliga sommartiden.   Inte så lite pionjäranda behövdes för att klara av det men de härdade ut! Och – så snart allt var klart skulle de tillbaka till Göteborg igen – var tanken… Jag satt i många sessioner våren 1988 med vår trevlige och påhittige byggnadsingenjör, Hans Selander vid Anemonhus, och   planerade och ritade på huset. Anemonhus var ursprungligen ett företag som ritade och byggde träbåtar men nu slagit sig på hus. I stort sett alla deras hus vid den här tiden hade en “båt köl” som tak-idé, något vi hade fastnade för, samt att allt byggdes i trä. Vet inte om firman finns kvar idag – men de hjälpte oss att förverkliga vår dröm  med öppen planlösning i den lilla skalan.

I slutet av oktober 1988, då alla juridiska papper var avklarade, startade så själva bygget. Det skulle visa sig att november skulle bli en av de kallaste månaderna i mannaminne här uppe –  temperaturen störtdök till –10 - - 15 grader, ovanligt även här. Vi satt nere i ett gråmulet Göteborg med sin eviga 0-graders-vinter utan tanke på att det kunde vara annorlunda uppe i Bergslagen. Där  startade man inga byggprojekt efter oktober men det gjorde man i Göteborg och det gjorde vi med. Idiotiskt naturligtvis – men vi kom att få uppleva en hel del “under och mirakel” med vårt lilla senapskorn till tro. Något som vi inte hade fått uppleva annars. T.ex: När husgrunden skulle muras upp i december hade tjälen redan erövrat flera decimeter av marken. Men…lösningar fanns alltid…för även om man bara är två men en av dom är Gud,  händer de mest spektakulära saker, och allt löser sig.

Kluriga utmaningar dök upp hela tiden men humöret var alltid gott hos dom som byggde och uthärdade kylan. “Folk på trakten” tyckte att det var ena konstiga göteborgare som gav sig på att bygga mitt i urskogen och vid den tiden! Ägaren av skogen ovanför oss, Sven-Olof Axdorff,  ville köpa upp pappas mark och sätta skog där – han hade aldrig kunnat föreställa sig något så huvudlöst som att bygga ett året-runt-hus på marken. “Jag var där en dag när det var minst –10 och såg hur dom slet i kylan. Då tyckte jag riktigt synd om dom!”

Vi började förverkliga vår dröm för 25 år sedan dvs oktober 1988 och 1989 vid påsk – kunde vi flytta in. I ett nytt hus, – nja, nästan ett färdigt hus – om man bortser från att där inte fanns tapeter på väggarna eller golv i rummen. Men det gjorde inget – just då var allt bara så spännande och roligt. Men efter den perioden fattade jag beslutet att aldrig nånsin flytta till en bostad som inte var färdig. Aldrig mer en byggarbetsplats! Med damm, skräp och hantverkare.

Våra mesta hjälpredor från den tiden – Emelie och John . Vårt piano, som hängt med i alla våra “flyttar” och som är Arnes “ankare” i vardagen, kom på plats och så hade vi ankrat i drömhuset. Idag är pianot ersatt av clavinovan, betydligt lättare att flytta.

Flytthjälp: John Hedberg, Ulf Kärn från Göteborg samt Marcus med fl. vänner från Örebro

Huset blev Rallarrosenlund och såg ut så här i nov. året efter …

… här är Arne å jag med grannarna samma år.

2011 kände vi att det var dags med en ny sorts dröm och idag kan vi väl säga att Marcus kom att bygga huset åt sig själv. Suz och han bygger nu på sina drömmar.  Pappa Harry hade inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig vad som skulle hända på hans gärde. 25 års projektet är

VÄRT ATT FIRA!!