MODERN HÄXA I TIDEN

 

En läkekunnig kvinna under 1600-talet ansågs stå i förbindelse med den Onde och kunde dömas till bålet som häxa. Även under 1700-talet hade man varit rädd för henne,  då hon ansågs besitta farliga krafter. Hon var en sån som fick kor att sluta mjölka; djur att må dåligt, skörden att vissna, människor hon inte tyckte om  blev sjuka men samtidigt kunde hon bota om hon ville.  Bål- bränning var förbjudet med inte utanförskapet. Under 1800 talet blev den kloka gumman respekterad för sin läkekonst och hantering av naturens örter kombinerad med en förståelse för mänskligt beteende. Hon var inte längre farlig och i förbindelse med mörkrets makter, utan efterfrågad och anlitad, men kraftfullt motarbetad av den framväxande läkarkåren som såg hennes verksamhet som ett hokus-pokus.

Jag vill presentera min kusin Annica – en “läkekvinna” med rötter i 1900-talet och fullt verksam  som akupunktör även idag. När min familj fick höra talas om hennes yrkesval tyckte vi det var lite udda att utbilda sig till en “som stack nålar” i folk.  Annica sa bara att hon skulle skaffa en gedigen utbildning och inte bli nån “ett årskurs-fuskare”. Hon skulle bli “bäst”! Och mycket bra och erkänd har hon blivit med praktik i Karlskoga.

Jag bad Annica skriva lite om sig själv och varför hon valde att bli akupunktör. Här är svaret.

“Farmor (Axelina) var väldigt mycket för dekokter och huskurer. Det tyckte jag var jättespännande så jag bestämde mej väldigt tidigt för att bli apotekare för dom stod ju och blandade ihop saker och hällde i jättefina flaskor med slipad kork. Just dessa flaskor vurmade jag för. (Det var nog mest inredningsådran, för jag har skaffat massor med sådana.)

Jag började min bana med att arbeta som sekreterare och jobbade sista tiden på I 3 i Örebro, som sekreterare åt sekundchefen. Men det där med att vara anställd tyckte jag inte var så värst. Jag låg alltid före i planeringen och ville gärna reformera arbetet vilket andra arbetskamrater inte uppskattade särskilt bra. På den tiden fanns det en skola i Örebro där man utbildade fotvårdsspecialister, så jag slutade på I 3 och utbildade mej till det och öppnade eget i Garphyttan 1970, 22 år gammal. Fick uppdrag av kommunen och åkte runt till gamla i socknen och skötte fötter samtidigt som jag hade egen praktik. När jag kom till Degerfors efter att ha träffat Jan  så fortsatte jag och det gick jättebra. (Annica och Jan gifte sig 1975. Jan avled 1990)

Men i början av åttitalet hörde jag talas om akupunktur och började leta skolor. Till slut hittade jag rätt och fastnade för en skola med huvudsäte i Madrid. Läraren var en professor och högsta hönset i världsakupunkturförbundet och hade jobbat i Kina och lärt sig språket så det han inte visste om aku var inte värt att veta. Jag har inte studerat i Kina själv, för dom gillar inte att visa sina yrkeshemligheter för västerlänningar men tack vare min lärare fick jag tillgång till den kunskapen ändå. Parallellt med detta läste jag till sjuksköterska. Utbildningen till akupunktör tog 6 år.

Under utbildningstiden blev vi verkligen drillade i att ha det eländigt. Vi bodde för det mesta i kalla kloster under våra seminarier, där varje dag började med meditation mellan 0600-0800 på morgnarna. 1992 var vi i Indien 11 dagar i februari och kom till ett kloster i Pradesh, granne med Himalaya. Där fanns inga fönster utan bara galler, som skydd för tigrar sas det. Då var jag färdig med min grundutbildning, så det var en frivillig påbyggnad. Men då fick det vara nog med det primitiva boendet för min del. Jag talade om för min käre professor att en död akupunktör är ingen akupunktör – nu fick han lov att byta till ett hotell. Vi hade minus 2 på rummet, duschen hade bara kallvatten. Hu! Och kan man tänka sig, professorn gav med sig och vi fick flytta. Hade det varit under min grundutbildning, så hade det bara varit att knipa ihop och lida. En del av utbildningen gick ut på att vi skulle testas och drillas för att bli starka och klara av vår uppgift, och det var pest ibland men frispråkiga Annica fick lära sig att hålla näbb!!  Ändå var det för det mesta jätteintressant och roligt och det bästa jag gjort i mitt liv. Än i dag känner jag så för mitt jobb och att jobba med människor älskar jag, för det ger så mycket  tillbaka.

Vi har en gemensam ådra Annica och jag. Vi skriver musikalmanus. Annica tillsammans med systern Suzanne var under många år medlem i Öjebokören i Karlskoga. Hon skriver handlingsmanus som binder ihop de musiknummer kören bestämt sig för att använda. Till skillnad från mig så är hon också på scenen.

Stora bilden: “Ljuva dröm att bli en riktig svensk” ur Folkspillran av Hasse och Tage; tv. “Goldfinger” ur musikalen “Om jag hade pengar” Annica och Suzanne; “Mamma är lik sin mamma” från “Rena snurren”. (Bildmaterial från Annica)

Annika är sambo med Göran Svensson, hon har två barn, Petronella (Pella) och Jonas. Hon är dotter till Sven och Ulla Hellström, syster med Suzanne Hellström och bor på Storängstorps gård i Karlskoga.

Till slut diverse bilder i släktsammanhang

Överst:  KUSINTRÄFF hos Annica (minns ej året). Övre raden: Ulla Britt med Anders Hellström, Gunnel med Arne, Suzan, Lennart; nedre raden: Göran med Annica, Sven och Ulla (Annicas föräldrar) , Suzanne (Annicas syster) med Jan. Infällda i bilden Ulla och Sven 1947.  2003 Västerhaninge; Julies bröllop med Sven Annica och Arne; 2010 Lennart på besök hos Annica och Göran. Lennart var Annicas alldeles speciella favorit. Längst ner: Barnbarnen Elsa, dotter till sonen Jonas + Jonathan son till Pella. Jonathan är ganska lik sin amerikanske 3 männing Magnus, dvs Jan Gustafssons son. T.h Annica och Göran utanför sitt sommarställe.

Övriga fotografier: Praktiken Storängstorps gård. Axelina Hellström (Annicas farmor, min mormor) samt ill. fr. Google.

En ytterligare händelse om vår farmor/mormor Axelina från Annica som bara måste vara med:

Annica: När jag satt och läste passusen om farmor  i bloggen kom jag på när hon skulle ta bort mina vårtor. Vi bodde ju i Västerås ett tag och under den tiden, innan jag började skolan, hade jag hela händerna fulla med vårtor (häxa redan då?). Pappa hotade med att de skulle ta en vårtbitare och sätta på mina händer och jag var livrädd för gräshoppor, och är än. Det skedde ju aldrig men mamma släpade med mig till en skönhetssalong där de använde något som hette epilation, en liten grej med en ståltråd i änden som det blixtrade i och den satte de på vårtorna det blixtrade och blev glödhett luktade fläsk och gjorde fruktansvärt ont. Men modern menade att ont skall med ont fördrivas... Men inte försvann vårtorna!

När vi flyttade tillbaka till Karlskoga flera år senare satt de fortfarande kvar och farmor fick se dom. “Men flicka lilla så där kan du ju inte se ut, de där skall jag ta bort!” Gissa om håret reste sig på huvudet när jag anade det allra värsta. Farmor stod just då och skar i en bit fläsk, som skulle bli korv från årets julgris. “Här ska du se” sa hon och tog tag i handen och smetade in den med fläskbiten. Sen tog hon på sig farfars grå gamla tröja och gick nedför trappan och och försvann bortåt tvättstugan, ut i den snötäckta trädgården. Jag kikade i fönstret, men såg ingenting i mörkret. När hon kom tillbaka sa hon. “Om ett månvarv är de där vårtorna borta!!” Och det var dom - puts väck!