Det var självklart att min cykel skulle få följa med till landet varje sommar då jag var liten. Jag älskade min cykel tillverkad nån gång 1940. Till slut blev den stationär på landet, men allteftersom jag växte och fick andra cyklar, hamnade min allra första kärlek på en spik, på en vägg, i ladan. Den var skamfilad och rostig, färgen var avskavd och flaket bortmonterat. När barnbarnen kom med sina modernare cyklar var det ingen som frågade efter den. Förrän idag.
Här sitter jag med kusinerna Bo och Lars samt moster Lola. Min cykel står på gårdsplanen bakom mej. På bilden nedan från 1950-talet har den ersatts av kusin Annicas cykel med korg och docka på styret och tuffare hjul.
Ännu hade den inte hamnat i ladan utan var undanslängd bland skrotet i den gamla vedbon, där vi idag har rummet med alla dubbelsängar. (Bilden fr. 1939. Jag sitter med ryggen mot kameran och mamma rensar potatislandet.)
“Våra barn har också använt cykel” skrev Yvonne från USA, och det finns bildbevis på det. Jan och Jörgen hämtar ved till spisen.
På 1990-talet var den totalt bortglömd och på bilden nedan fräser Emelie och John fram på sina racercyklar bland hundkex och smörblommor.
Men så en dag 2013 hittar barnbarnet Mathilda den gamla cykeln och 2014, lägger hon ut en bild och skriver på sin blogg:
“Här på landet hos mina föräldrar kan man hitta både det ena och det andra. Det gäller bara att leta. Jag tror det är det bästa med gamla ladugårdar och skjul! Mitt senaste fynd som jag gjorde i höstas var denna gamla barncykel som är totalt bedårande! Om jag inte misstar mig så är detta mormors gamla cykel. (Vi är trots allt på gammal släktmark.) Jag började att borsta av den i höstas och nu ska jag äntligen ta tag i detta projektet igen. Måla om och fixa till sadeln. Den kommer bli så fin och förhoppningsvis mycket använd till våra framtida barn.”
Så min käraste leksak kanske blir riktigt väl omhändertagen och får en ny renässans, nu med antikvärdet som ytterligare statushöjare. Tack från Gunnel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar