Jag har brutit ett löfte. Det att inte sätta upp nån mer musikal. Men jag kan inte låta bli. Trots mina 77 år så finns intresset där så det blir en till. Att hålla på med teater har varit en drivfjäder i hela mitt liv – men teater i det mindre formatet. Har aldrig ens haft en dröm - som ung – att jag skulle söka en utbildning inom det området, på eller bakom scenen. Jag gillar “bakom” bäst. Att få hitta på, skapa, forma, finna tempot osv. Omständigheterna har varit sådana att jag ända sen tonåren haft det som min mesta bisyssla, först några år revy på landet, därefter inom NTO (en nykterhetsorganisation) och till sist i kyrkan. Att skapa “doku-stories” gjorde jag redan som nioårig deltagare på sommarkolonin. Jag hitta på en kusin som hette Heidi och som upplevde de mest fantastiska äventyr bland Egyptens pyramider. Man skulle kunna säga att hon var en föregångare till Indiana Jones. Varje kväll, då vi skulle sova, berättade jag ett avsnitt för salens alla flickor med löfte om fortsättning nästa kväll. Men till slut blev historierna så verklighetsfrämmande att jag var tvungen att få ett slut på dom, utan att behöva säga att jag bara hittat på och inte hade nån kusin Heidi. Först tänkte jag ta livet av henne genom nån tropisk sjukdom, men så fick hon “försvinna”. Det blev en häpnadsväckande reaktion. Flickorna på salen skrev hem till sina föräldrar för att få dem att engagera sig i sökandet efter min så olyckligt försvunna kusinen. Jag blev helt paff! Och rädd. För nu skulle ju historien avslöjas. Sista veckan på kollo väntade jag bara på att bli inkallad till föreståndaren – avslöjad som skurk. Inget hände, jag behövde aldrig berätta sanningen utan vi spekulerade gemensamt de återstående kollo-kvällarna om vad som kunde ha skett Heidi.Trots den här upplevelsen fortsatte jag genom åren att “hitta på” men i samtliga fall utom ett så redovisade jag mina fakta eller avsaknaden av fakta. Ska berätta om den andra gången vid lämpligt tillfälle.
Många av mina musikaler bygger på verkliga händelser bland våra “pionjärer” under slutet av 1800-talet och början av 1900. Människoöden är nog så fascinerande utan fabricerade fakta. Men en del musikaler är “sagor” för barn och där…kan fantasin blomma.
Eftersom mitt intresse med jämna mellanrum drabbat släkt och vänner så vill jag bara dela lite bilder med er.
Områdeskonferens i Bella Centrum Köpenhamn 1976 med Yvonne Gustafsson som sagoberättande Alice Tegnér. I knät sitter Jörgen och närmast stolen till vänster finns Jan. Tror att de andra två pojkarna är Jörgen Månhammar och Andreas Mattsson. Det satt flera tusen åskådare i i publiken som entusiastiskt applåderade det svenska bidraget – en kavalkad från Alices visskatt.
I den första musikalen – Den långa resan, som faktiskt var alldeles för lång – fanns ett sång och dansnummer med pappa & dotter, här bilder från framförandet.
En sång för min själ – Örebro 2004. Längst ut till vänster, står Mathilda bredvid Suzan och till höger Elin – Jonathan finns i mitten. Nu är han proffs på bas och en av de längsta i släkten. Några år tidigare var det John och Johanna i Helsingborg som hjälpte mej med en marknadsscen i Vägen hem. Det var på den tiden när Johanna sjöng julsånger på Helsingborgsfärjan, som en riktig kändis. På kontrakt alltså.
Jag har finalbilder där det ser ut som om deltagarna hamnat i en tandläkarstol och lydigt “gapar stort”! Ljudet, som kom ut lät inte som hos tandläkaren. Ni ser väl Elin där i höger hörn + Suzan, Arne, John, Johanna, Emelie och Mathilda nånstans i gruppen.
Jag har sagt det förr men det är atmosfären inför en föreställning som ger en kick. Kaoset då scen ställs i ordning, den sköna stämningen i sminket, teknikerna som får allt att fungera; musikerna som stämmer och drar en låt; lite repetition i skymundan, avkoppling med supporters innan det är dags. Framför allt den vänskap som växer fram i en ensemble. Tror aldrig jag får nog…av scen och släkt
Musikerna på bild i collaget har var för sig skrivit musik till mina 13 musikaler: Peter Edvinsson, (gitarr), Neil Baker, (dragspel) och till höger Isak Gerrbo, (rytm). Calle har varit ljustekniker, Mathilda sminkör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar