"Skolgången var dålig, jag kunde läsa, skriva och räkna men inte mycket mer.Sedan gav jag mej ut och tjänade dräng. Många husbönder var hårda och fordrande, arbetet slitsamt, betalningen liten och maten usel. På många ställen fick jag både svälta, frysa och fara illa. Det krävdes av mej att jag skulle utföra arbete som en vuxen karl." (från en intervju med Gustaf gjord av Karlskoga-Tidning 1967)
När jag skrev släkthistorien om min morfar så fängslades jag av historien om pojken och hästen, som han faktiskt berättade med tårar rinnande ner för kinderna, trots att händelsen låg så långt bak i tiden. Jag visste att han vuxit upp under mycket 
fattiga förhållanden, min mamma Märta hade berättat om hur sträng hennes farmor (Gustafs mor
Anna-Lisa) var, för farmor kom och tog hand om henne och hennes syskon varje gång Axelina skulle föda. Mormor Axelina var den mest generösa man kunde tänka sig när det gällde god mat, med massor av grädde och smör i maten, men morfars mor var mycket sträng, ingen lek med mat och det var absolut otänkbart att inte äta upp allt som fanns på tallriken. Med tanke på morfars uppväxt fann jag det märkligt att han inte blev en engagerad och brinnande socialist – för ekonomiska orättvisor av värsta sort hade varit en del av hans liv. Men han hade en mer brinnande tro på människans rätt att ta vara på möjligheterna; att själv bestämma och skapa sin framtid och att staten inte skulle lägga sig i allt. Han var och förblev en äkta entreprenör med blå politiska förtecken.
HÄSTEN
Pojken Gustaf hade skött hästkraken hela sommaren. "Kraken" var gammal och halt på vänster bakben, men bonden ville behålla djuret så länge det var möjligt. Hästen slet och drog i de tunga vagnar man satte honom framför, men hans krafter var slut och arbetsglädjen obefintlig. Pojken ville vara snäll mot djuret men bonden sade till honom att använda piskan flitigt för att arbetet skulle bli utfört. Det gjorde inte Gustaf, han lockade och övertalade så bra en elvaåring förmådde. Det uppstod ett förhållande mellan Gustaf och hästen.
I slutet av sommaren kom ”flåbusen”*, som mannen kallades. Alla höll sig på sin kant, ingen talade med honom. Han var oren och ärelös och efter att han fått mat i bondgården kastade husmor bort både tallrik och sked. Ingen ville äta efter en flåbuse. Gustaf fick leda fram hästen, som gick med sänkt huvud. Det trötta och magra djuret hade gjort sitt. Flåbusen ägde ingen bössa utan stack hästen i halsen. Sedan fick den springa livet ur sig inne i en hage. Med van hand drog flå-busen av huden, skar upp hästen och tog till vara på istret, taglet och hästskorna. Av hävd tillhörde detta honom. "Gräv ner köttet bort i skogsbrynet", sade bonden och Gustaf och drängen drog iväg med djurkroppen. Ingen människa ville komma i närheten av köttet, som ansågs orent. Så stort var föraktet för den döda hästkroppen och flåbusen att drängen och Gustaf, som hjälpt honom, fick äta för sig själva ute på tunet den eftermiddagen.
Några kvällar senare när månen inte lyste upp natten, sökte drängen upp Gustaf. Han hade en säck och en såg med sig. Gustaf mådde illa, han visste vad drängen skulle göra och ville inte följa med. Men drängen knuffade honom i ryggen och väste att fattigt folk inte hade något val. Och visst var det sant. Hemma hos Gustaf fanns det aldrig tillräckligt med mat och samma villkor gällde för drängen och några till. De satte spadarna i jorden och snart låg hästkadavret uppgrävt och med vana händer plockade de bort likmaskarna som krälade i djurkroppen varefter köttet styckades opp. Man lade de bästa bitarna av frambenen och bogen på Gustafs hög. Änkan Hellström hade det värst, men här fick hon en rejäl andel.
Gustaf snubblade hemåt i mörkret, han snorade och grät över sin ende vän hästen. Den tunga säcken slog honom på ryggen men mor Anna-Lisa blev glad då han kom. Det skulle bli soppa med kött i flera dar. ”Inte ett ord om köttet” sa hon varnande till Gustaf och Gustaf teg och berättade inte om händelsen förrän han var i sjuttioårsåldern. (bilden på hästen är från Skansen)
* FLÅBUSE, hästflåare, rackare. En som slaktade hästar. Ända in på början av nittonhundratalet var yrket mycket föraktat och man tog inte en flåbuse i handen än mindre åt man tillsammans med honom. Hästköttet ansågs orent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar