NÄR JULEN STÅR FÖR DÖRREN

 

Det spritter av julkänsla i min svärdotters blogg då hon berättar om förberedelserna inför jul. Från mitt barnbarn Emelie har jag fått ett manus på en julpjäs – Jakten på julefrid, en underfundig liten saga som jag också hoppas kommer att framföras. Det blir kanske till henne, som jag lämnar över allt det där med musikaler och manus en gång. När det gäller jul så räcker det för oss med julkransar i fönstret redan från oktober – det finns alldeles fullt med granar runt omkring oss och fullt med fåglar runt havregiva och talggömma.Fåglarna dekorerar hela vårt syrenträd och hackspettarna slåss om utrymmet. Räven letar sork på den snötäckta åkern och Lennart Helge har målat kortet som illustrerar precis det vi ser här på landet.

 

När jag var barn – och var på landet om sommaren – så höll jag stadigt utkik efter de små grå vättarna, för jag var lika övertygad som min mormor Axelina om att de levde där bakom de mossiga stenarna i skogen. Axelinas mamma Matilda ställde alltid ut gröt till tomten på julnatten och från början gjorde Axelina det också. Jag pratade med Axelina om det nån gång i början av femtiotalet,  hon var gott och väl över sjuttio år. “Men du tror väl inte på riktigt att det finns vättar?” sa jag. Hon tittade lite på mig och sa sen på fullt allvar “Det kan man inte veta nåt om! Å jag har nog sett dom när jag var liten.” (kortet t.v. Mathilda)

 

 

JULGRISEN PÅ SKRANTA

Morfar Karl Gustaf “KG”, hade byggt en svinstia i sin vedbod på Skranta i Karlskoga. Innan jag fortsätter måste jag berätta att på andra sidan gatan mitt emot morfars hus bodde en polisman, som alla hade respekt för och jag tror han hette Jönsson. Trots att 2:a världskriget pågick för fullt i Europa och i våra grannländer, var det totalt förbjudet att hålla gris inne i stan. Det hindrade inte KG att varje år i hemlighet föda upp en gris i sitt lilla svinstall mitt framför näsan på polisgrannen, som hade beslagtagit grisen direkt om han bara hade haft ett lite bättre fungerande lukt-, syn- och hörselsinne. För KG var det otänkbart med en jul utan julskinka hur mycket ransonering det än var på godsakerna. Räckte inte kupongerna fick man ordna det för sig. KG, som hade ett hårt kroppsarbete (han drev en murbruksfabrik vid den här tiden) tyckte om att komma hem, ta en eller fler öl och kanske fylla på med en kaffekask (kaffe med brännvin i) och var det en lördag hann han med att bli lite på lyran och då tyckte han synd om den instängda grisen, som växt och nästan fyllde upp hela stian. Grisen skulle ut och få luft och motion! “Gör inte det”, sa Axelina, “då finkar Jönsson den!” Men KG var inte mottaglig för sakskäl. Mest glad var den befriade grisen, som glatt grymtande gav sig iväg från den hojtande KG, som väl var i riktning bort i från polisens hus, oftast ner mot ett avloppsdike där den badade och åt av hjärtans lust. Så småningom kom KG och Axelina tillsammans med andra inkallade hjälpdrängar i fatt grisen och började jobbet med att baxa hem den minst 100 kilo tunga grisen till svinstian. Den som fick motion var KG som – då grisen efter flera timmar äntligen satt inom “lås och bom” - behövde förstärkning av ytterligare kaffekaskar. Under alla krigsår motionerade KG sina grisar utan att bli ertappad av ordningsmakten.

Axelina matade grisen och en mer ekologiskt uppfödd gris fick man leta efter för den fick samma lyxmat som alla Axelinas lunchgäster, plus att hon kliade den i pannan och på ryggen med en “grispinne”, pratade med den och gjorde rent och fint omkring den. Till jul stod hon och grät över julskinkan när det blev så dags. Recepten på hennes värmlandskorv- och köttkorv finns idag i min samling och vi gör och äter korv med stor förtjusning  och känner historiens vingslag då Axelinas recept ursprungligen kom från hennes mor Mathilda, hon som satte ut gröt till tomtarna och som i sin tur fått det från sin mamma Sara Britta Jäderblom. Ibland sparar vi på antika saker men det här är en antik 200 årig smakupplevelse som Arne och jag njuter av året om – kanske har receptet modifierats genom åren – vad vet jag. ^{(kortet ovan KG och Axelina)}

LITE GAMLA JULGODINGAR I BILDFÖRRÅDET

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Emelie i sin första stora roll som Lucia 1984, därefter  Lennart och jag  julen1941; och ett sällsynt kort från vårt lilla hus i Tahult utanför Landvetter 1970 med familjen Hedberg på trappen och Arnes juldekoration; och en julglad Arne en snörik jul 1942 i Göteborg.

 

 

 

 

Jag tror det är dom här tomtarna som marscherar till ladan och spelar för vår katt i vintermörkret. Eller hur katt? Matilda och Axelina skulle se dom också – så det måste bli grötfat på julafton – med smörklick i, jaså hellre sardin!