SANDLIDEN I BOHUS

När familjen växte minskade huset i Tahult och blev till slut för litet och vi började se oss om efter något annat. Vi bad om ett gammalt hus, ett stort hus, hågot som vi skulle ha råd med, och med utsikt. Efter några turer trodde vi oss ha funnit vårt projekt, åtminstone på pappret.

Vi gav oss i väg mot Bohus och upp mot Sandliden. Huset var över 150 år gammalt med metertjocka murar i källaren där också toaletten fanns. Det skulle snart visa sig att de flesta betydelsefulla rör var spruckna, varför Arne fick gräva upp, byta ut och lägga igen halva källaren. Efter det gick han under namnet “far i avloppet”. Barnen fick var sitt eget rum, mamma och pappa fick ett rum, köket var stort och vardagsrummet ännu större, en del kakelugnar fanns kvar liksom en stor vedspis. Vi var överlyckliga och det trots att det fanns riktigt stora feta råttor i källaren.

 

 

Utsikten över älven bort mot Kungälv och Bohus fästning var fantastisk, liksom priset och vi bestämde oss för att här ville vi bo. Det fanns en stor tomt utan träd – men det hade vi inte heller bett om. Sandliden 2 var en gammal bondgård och bebyggelsen runt omkring bestod av nyare villor – med ganska välbärgade människor med nya bilar och motorgräsklippare. Att, som våra båda döttrar, behöva dra på en gammal handgräsklippare var mycket skämmigt och gav upphov till en del diskussioner. Till det hade vi en gammal bil som på vintern måste springas igång. Vi var som katter bland de fina hermelinerna.

Men det betydde inte så mycket för vi hade den grandiosa utsikten. Det var som att se en naturfilm när solen gick ner bakom tornet på fästningen och vi kom att tänka på Dracula när månen hängde där som ett stort klot. (bilderna nedan är från webben tagna av krivolapka)

När vi bodde i Bohus hände det sig att vi besökte restaurang Fars hatt, som serverade ett fullt smörgåsbord för bara 10:- person. Det var, smarrigt, lyxigt och överkomligt för oss och John brukade nöja sig med köttbullar medan vi andra prövade på det mesta.  En annan sak med Bohus var alla de små sjöarna uppe på Vättlefjäll som det gick att ta sig ett kvällsdopp i för till kusten var det l å n g t.

Det var här som Erica blev radiokändis genom att vara med i “upp till tretton”. Hon fick prata i programmet, kunde vinna en skiva om hon kunde svara på vad “kilt” var för något. Och hennes skotska kunskaper satt där för hon härstammar trots allt från McGregor om än väldigt uttunnat.

Vi tog få bilder vid den här tiden men några finns det särskilt på hemma orkestern, som nog figurerat tidigare på bloggen.

Förutom familjen finns här min mamma Märta julen 73, Yvonne och Jenny samt i stället för Erica hennes katt Baghera  Vi ansåg för övrigt att de mörkgröna väggarna var störthäftiga, tavlan ovanför pianot är från Erska och målad av Erik Johansson och i övrigt är det 70-tal över alla kläder. Möblerna var på den tiden något av ett hop plock som vi fick nöja oss med men inte var särskilt förtjusta i. Jag hade precis börjat läsa på universitet och Arne var populär musiklärare i Ytterby.