Våren tar sig utanför verandafönstren, det är underbart att se träden bli grönare och grönare, vitsipporna frodas, höra göken gala för fullt i skogen denna den 10:e maj. Som envetna tandläkarborrar kommer ljudet av motorsågar som fäller sly som plockepinn och gör det omöjligt att forcera marken. Jag är för skogsvård och även avverkning men den här gallringen verkar vara utförd av barnbarn till orkanen Gudrun. Hörde senare att det var elever från Kvinnerstaskolan. Arne och jag ockuperar Lennarts hus och ska så göra ända fram till “mellan hägg och syren”, kanske till midsommar men sen blir det mesta i naturen bara en upprepning. Med temperaturen är det si och så men naturen verkar inte bry sig. I all denna paradisiska omgivning har jag skrivit ett nytt manus. Så fort jag hamnade på verandan med fönster åt alla håll kom inspirationen igång och till min stora förvåning kom alla lösa puzzelbitar att falla på plats – utan att jag visste hur. Det bara stämde. Att skriva är en väldigt betvingande känsla som bara kräver och kräver en fortsättning på den lite valhänt påbörjade historien. Så småningom tar personerna i handlingen över replikerna lika tydligt som om de stod bredvid och vi förde ett samtal. Ibland skriver jag mer fantasifulla berättelser men finns det en historisk kärna måste jag bli vän med “huvudpersonen” för att det ska bli rätt.
Utanför hann det snöa för fullt efter en varm marsmånad men det hindrar inte från ett besök på Solhems handelsträdgård i Fellingsbro med sina holländska tulpanfältsfärger – jo, jag ser att det är penséer – som resulterar i decimerat visakort.
Denna rundnätta dam älskar vitsippor och eftersom jag skrev ett manus i vitsippstider kunde jag klämma in några meningar om vitsippsriket. Sånt är kul.
Att landet alltid varit ett sommarparadis finns det många bevis för inte minst detta, där manusförfattaren 1938 är omgiven av mamma Märta, pappa Harry och mammas goda vän Hanna, (längst t.h.)som kunde berätta sagor och sjunga skillingtryck så jag tjöt som en kvast (jag hade hunnit bli 8-9 år då) för dom var så sorgliga. Det var ”I en sal på lasarettet” med flera historier där den lilla flickan alltid dog – antingen för att hon var så sjuk eller hade en pappa som söp upp alla pengar. (Hanna hade 2 döttrar Gerd och Gun, som också är med här.)
Harry o Märta sitter tredjen/fjärden från vänster. Min morbror Sven med fästmö Ulla står bredvid mej, Gunnel tillsammans med Inga (längst till höger) juni 1947
Nio år senare fick jag och mina sommarkompisar Inga och lilla Eva vara med mamma och pappas vänskapsgäng och spela brännboll. Jag var en hejare på att slå och fick in många långbollar med tillhörande bravorop och sen kunde jag springa som en gasell. Ingen anade då att jag skulle bli den runda flickan bland vitsipporna. – Men det var i vårt paradis man höll till med släkten och vännerna. Kan inte påminna mej ett enda besök på något annat “land”.
Nu slappar Arne och jag som släkten gör på bilden och det känns så skönt. Som pensionärer kan vi ju styra vår tid tycker man, men det är ett särskilt koncept att koppla av “på landet”. Nattlinnet kanske inte åker av förrän till lunch och ingen bryr sig.
Mellan huset och syrenbersån ned mot Annelund 1942. Morfar Karl Gustaf, mamma Märta, jag, moster Rut, Lennart (omkr. 14 månader) endast iklädd strumpor och skor får rida på morbror Gösta. Då hörde det till att barn som precis lärt sig gå måste ha skor för att klara av att hålla balansen. Min pappa tar bilden. Det där med gräsklippning verkar inte så petnoga. Men kärleken till det sköna landet hos Lennart och mej startade i och med att vi föddes dit. (Gunnel 1938, Lennart 1941)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar